Framtid

Läser någon denna fortfarande?

Ännu en gång.

*
Vaknar.
Var är jag? Vem är jag? Vad är detta?
Skriker.
Vad gör jag nu? Vem är hon? Vem är han?
Äter.
Varför gör jag detta? Vad borde jag göra? Vem är du?
Sover.
*

Allt jag ville säga

*
Jag ville säga något klyftigt och smart
något som skulle imponera och beröra
Som långsamt avklädde sanningen klart
så att alla tydligt skulle få höra

Jag ville säga något vackert och glatt
något som skulle få dig att skratta
Som modigt och starkt fördrev vår natt
för att äntligen få uppleva det motsatta

Jag ville säga något kärleksfullt och ömt
något som skulle trösta och beundra
Som förverkligade allt det du drömt
så att vi kärlekens skatter få plundra

Men allt jag kunde få fram var denna önskning
och jag hoppas att det på något sätt var nog
Allt detta ville jag säga till dig, min älskling
då, innan du dog
*

Smärtsamt medveten

*
Smärtsamt medveten
om mina begränsningar
Jag är, bara, människa

Smärtsamt medveten
om mina misstag
Jag är, bara, mig själv

Men
Trots allt
Ändå
Å andra sidan
Så är det ljuset som skapar skuggan
*

Medvetande

*
Letar efter en aktivitet; en handling
och inser att letande i sig är ett val
Söker tankar i en förvirrande samling
och inser att samlingen är i fel sal

Hittar en aktivitet och en handling
men undrar: när har jag nått dess slut?
Finner en tanke och får en förvandling
men undrar hur jag från salen kommer ut.
*

On the same note as below.

don't waste your time on wasting time
escape his caress to escape distress
don't be a mistress trapped in loneliness
roxanne, don't put on the red dress
he's not worth the stress or digress
play your cards with finesse - let him guess,
don't undress, now look at the mess
it's like a game of chess, you want him to confess
now stop to obsess, don't say yes
you're not his to possess, change address
unless - you can stop him from this crime


-----------------------------------------------

as you can see I went a little overboard with the rhyming =) Bored at work, what can I say. Hope you like it.

Say your Prayers.

Ecstasy running off her skin
ruby eyes and cold fingers
sore throat and clouded mind
who can decipher the code
of what we leave behind

begging to stay in the now
the flighty touch of warm skin
like a drug and loneliness its dealer
every night a new sin, a new heart
never enough, never a start

the kiss goodbye always lasts longer
than the kisses of ecstasy
and the lips stay forever sore
aching for more, faded and numb
hunter and prey alike, struck dumb

ask no questions and pray
that someday, there is no goodbye
ruby eyes find a resting place
and cold fingers find warmth
and Thirst looses its Face.

Rubicon

Jag ursäktar på förhand för längden, men med tanke på krånglet med att hitta ett ställe att ladda upp den förra novellen kom jag fram till att det helt enkelt är lättare att publicera den här rakt upp och ner i sin helhet.

Tjing!

---

Hon drack drinkar baserade på fruktjuice och undvek öl om hon kunde; det var inte i sina dryckesvanor hon skiljde sig ifrån andra kvinnor. För att vara helt rättvis var det inte heller i sättet hon kastade sitt vågiga hår i dansens eufori, den rörelsen hade en uppmärksam betraktare kunnat finna hos åtminstone femtio andra kvinnor en välbesökt kväll, men glimten i hennes öga sken lite starkare än andras och var för mig tidigare osedd. Vad exakt den signalerade, om det var hemlighetsfullhet eller mystik eller om hon helt enkelt bara hade väldigt fina ögon var jag inte säker på då och är fortfarande inte men den var i vilket fall glad och tycktes för en svulten kavaljer utlova guld och gröna skogar. Jag bet på det, själv- klart gjorde jag det. Jag är den förste till att erkänna att jag bara är människa, dessutom en ganska enkel sådan med basala behov som ändå inte tycks tillfredsställas. Sättet på vilket hennes ögon lyste bakom de kastanjebruna lockarna som föll ner i hennes panna drog mig emot henne som om de vore magneter. Hennes rörelser gjorde mig varm någonstans djupt inne och framför allt, sättet på vilket hon såg på mig projicerade i mitt stilla sinne en föreställning om en natt som inte skulle vara kall som de andra och efter vilken jag inte skulle vakna på golvet bredvid sängen med huvudvärk, smak av död bäver i munnen och ett svart hål där hjärtat suttit.

Jag såg en varm famn och jag skäms inte för att säga det. Självklart såg jag även andra saker i hennes uppenbarelse men hoppet om ett avbrott i min slentrianmässiga helg- ensamhet lyste åtminstone lika starkt som den orangea gatlampan över krogkön som, huttrande i vinterkylan, ringlade sig längs trottoaren utanför. Det enda som skymde skenet var min egen osäkerhet och tvivel, två faktorer som jag för en gångs skull inte tänkte låta förstöra en fredagskväll för mig.

Man ska inte bedra sig själv, som sagt, och ingen skulle kalla mig ett socialt högdjur; jag själv allra minst. Trots detta, vilket inte gjorde mitt utgångsläge mycket annat än dystert, kände jag mig kallad att göra ett försök – korsa Rubicon eller skicka alla arméer emot Ardennerna, om man så vill. Jag vet inte varför, det är mycket jag är osäker på från den här händelsen, men antagligen var det inget annat än begär. Vifta en guldkedja i ena handen och en revolver i den andre och en åskådare kommer förr eller senare falla för hoppet om snabb rikedom, den uppenbara risken för bildlig eller verklig ond, bråd död oaktad. Han som famlar är i nio fall av tio en dåre men vissa instinktiva begär övervinner lätt, gång på gång, logiska resonemang och kall beräkning.

”Ikväll får det vara jag som är dåren,” tänkte jag och drack snabbt – för snabbt – upp det sista av min drink, vilket tvinade mig till en smärre grimas. Spriten sved i en hals redan sårig av många veckors förkylning och rå hosta och mitt sällskap på två vänner tycktes märka mitt predikament. Om inte annat tystnade de lite och sneglade på mig när jag raskt reste på mig och styrde stegen ner ifrån övre paviljongen till bardisken vid vilken hon stod och agerade distraktion och lockbete. Jag tittade inte tillbaka: nöjd med mig själv kom jag fram till att min beslutsamhet i sådana fall skulle försvinna på ett ögonblick, precis som Eurydice gjorde för Orfeus på vägen upp ifrån underjorden. Säkerligen, tänkte jag förvirrat, skulle världen vara en bättre plats om sådan förmåga att dra kulturella paralleller till sedan länge döda myter kunde översättas i dragning på dansgolvet. Åtminstone hade den varit bättre för sådana som mig, som var klart bättre på mytiska referenser än dans.

*

Hon var inte kinkig, visade det sig. Åtminstone hade hon inget emot att prata med mig och till och med att skratta åt det jag sa. Huruvida jag försökte skämta eller ej låter jag förbli osagt men klart var åtminstone att hon inte skrattade åt mitt försök till att träda in i hennes sfär.

Sådant hade jag haft erfarenhet av tidigare, och det var lätt igenkännligt.

Vi köpte varsin drink, nätta företeelser på grund av rådande tillståndslagstiftning, och fortsatte prata utan att säga alldeles för mycket. Sporrad till drömmar om stordåd av min ovana framgång och mängden alkohol som hade lagts att jäsa i mitt blodomlopp svepte jag så småningom även det sista av den drinken, smackade högt – av någon idiotisk anledning som jag än idag inte kan identifiera – och bjöd upp henne till dans. Hon log inåtvänt och tog min hand, och innan jag visste ordet av stod jag i den svettluktande, rytmiskt bultande folkmassan på dansgolvet med blicken fäst på hennes och kroppen i konstant rörelse. Om mina vänner såg mig nu hade de antingen skrattat eller nöjt sig med att vara artigt förvånade ty jag var lika långt hemifrån på ett dansgolv som jag hade varit bland pingviner på Tierra del Fuego eller bland krigsherrar i Kongos djungler, men det rörde mig inte i ryggen: jag må inte ha dansat för min överlevnad, men jag hade ett mål och en känsla av att saker gick bra och det tog mig till tidigare outforskade höjder. Jag säger inte att jag dansade bra för det skulle jag inte kunna avgöra själv. För mitt otränade öga ser nästan alla lika dumma ut på ett dansgolv där de rytmiskt – extra komiskt blir det de gångerna någon rör sig alldeles för rytmiskt – vaggar fram och tillbaka, drar händerna genom sitt hår, tittar i tak och golv, och emellanåt spelat frånvarande dunkar handen i luften som om den hade gjort dem någon oförrätt. ”Att bli ett med musiken” har jag hört det kallas, men jag finner för troligare att det hela bara är ett spel. Man blir inte ett med sådan musik i min inskränkta sinnesvärld, man spelar med och låtsas att man njuter av det istället. Den illusionen, om inte annat, tror jag åtminstone att jag lyckades uppnå. Jag kanske till och med övertygade henne om att jag trivdes på dansgolvet och njöt av det hela, och att jag inte alls hellre hade suttit på en veranda med rött vin i glasen och hennes röst i öronen – eller, än värre, att vi hade varit i ett tomt rum med inget annat ljud än hennes kvid av vällust.

Jag sade det förr och jag säger det igen, jag är bara människa av kött och blod. Hade jag velat försköna mig själv eller kvällen hade jag skrivit dålig, gråtmild poesi istället.

Vi stod så länge, hon i ett väl invant element och jag i en situation där jag mycket väl kan ha sett ut som den malplacerade fåne jag var. Halvmörkret i lokalen och de övriga besökarnas fascination för varandra skulle dock sannolikt ha räddat mig från förödmjukelse om granskning skulle ha kommit, och det var i denna tröst jag fann modet att fortsätta.

För en halv sekund var högtalarna tysta medan diskjockeyn bytte låt och när basen åter dunkade noterade jag med stigande panik att jag nyss hade kysst henne. Eller nå, snarare hade jag snabbt böjt mig fram och mina läppar hade vidrört hennes men detta hindrade mig inte från att överväga en flykt med skrik i lungorna och vilt viftande armar.

Hon såg bara paff ut och dansade därefter skrattande vidare. När jag inte rörde mig knuffade hon till mig med en höftrörelse och ett pillemariskt leende som fick mitt blod att rusa med dubbel hastighet. Jag började dansa igen, nu utan någon tveksamhet och med ett leende som efterhand blev allt bredare. Vad kan man säga: jag anade morgonluft.

*

Känslan av väckelse höll i sig och var fortfarande högst närvarande två timmar senare, när man i fjärran kunde ana klubbkvällens oundvikliga slut. Jag var kungen av världen och hade tämjt en praktfull kvinna med min charm och min våghalsighet och visste att endast ett steg nu återstod innan hon skulle vara min på riktigt.

Man må göra mycket på ett dansgolv, men det ska till en hel del för att koncentrerat låta handen glida igenom en främmande människas tjocka, glänsande hår, och det var precis det jag nu ville göra. Dansgolvet var för litet för mina ambitioner, och jag ville få de där glittrande ögonen att brinna.

Jag böjde mig fram, lade demonstrativt en lätt hand på hennes ena axel för att synbarligen dra hennes öra lite närmre min mun så att hon skulle uppfatta min fråga:

”Vart går du efter det här?”

Det är i de flesta sammanhang en väldigt rimlig frågeställning. Måhända den andra ska ta sig ett nattmål innan hemgång, i vilket fall det är praktiskt att slå följe för att behaga tarm och mage. Eller kanske den tillfrågade har en lång promenad hem igenom mörka kvarter, i vilket fall det inte vore annat än propert att följa henne åtminstone en bit av vägen. Kanske frågan ställs i syfte att finna ett lämpligt ställe att låta festen och kvällens rus leva vidare som i efterbrännkammare. Sannerligen skulle frågan kunna ställas med många andra implikationer, och ändå är det en som så uppenbart är den rätta när den ställs i detta sammanhang. Man frågar inte vad flickan framför en ska göra senare, man frågar henne om hon kan tänka sig att följa med hem till dig för att därefter gärna krama dig och låta sina läppar mjukt smeka dina, under vilket ni båda långsamt sjunker ner på knä för att bereda väg för något mycket större än famntag och kyssar.

Hon hör frågan, men det är oklart om hon hinner reagera innan jag skjuts i sank. Hennes blick flackar kort till och stabiliseras strax till vänster om mitt ena öra. Hon ler och visar hela övre tandraden, ett leende som är drastiskt annorlunda det tyst, lovande smil jag sett henne bära tidigare under kvällen. Hon lägger sin ena hand på min arm som för att få min uppmärksamhet och ber mig ursäkta henne, fortfarande leende. Hennes ton antyder att hon strax ska vara tillbaka men i kölvattnet av hennes avfärd återupplever jag Manfred von Richthofens sista flygtur och Attilas soldaters reträtt ifrån Rom. Sannolikt tänker jag samma sak som de gjorde en gång i tiden: vad hände? Vad i helvete hände just? Det här gick ju så bra.

Jag vänder mig om, jag dansar inte längre. För det första är jag fortfarande förvirrad över hennes raska avfärd och för det andra gillar jag inte ens att dansa. Jag ser henne i vimlet: hon kramar någon, han lyfter henne lite så att hennes ena fot lämnar golvet.

Jag ryser och går åt sidan. Väl där tittar jag emot henne och denne kanalje, denna fredagsmarodör och törn i mitt helgfirandes sida.

De har träffat varandra tidigare, det syns på sättet de pratar. Hon har redan glömt att hon dansade med mig och studsar nu ut på dansgolvet med sin nyfunne kavaljer i släptåg. Jag mår som ett glas drucket vatten och gör det enda jag instinktivt kan göra: jag går mot baren. I ögonvrån ser jag en av mina vänner i dansgolvets utkant där han är hårt invirad i en inte alldeles för attraktiv och inte på något plan nykter kvinnas famntag. Deras tungor tycks vara på upptäcktsresor i varandras nedre ansiktshalvor och jag inser att han inte kommer höras av på resten av kvällen. Vid den större bardisken sitter min andra vän med ett glas i handen och dyster uppsyn – jag känner mig fysiskt illamående vid tanken på att slå mig ner med honom. Istället går jag upp på övre paviljongen till den mindre bardisken, längre bort från den imbecilla dansmusiken och slår mig ner. Jag beställer en gin och tonic och ryter nästan efter bartendern att den ska vara stark.

Vad fan hände?

*

Jag har inte suttit där länge innan jag märker att någon iakttar mig. Till vänster om mig sitter en man som ser ut att vara i min egen ålder, även om hans klädstil gör det svårt att avgöra.

”Det var ingen dålig insats du gjorde där, grabben,” säger han. Han har hatt och en beige rock över vit skjorta med svart slips och ser ut att ha hamnat i helt fel årtionde.

”Jag är inte mycket mer grabb än dig.” säger jag i ett försök att låta nonchalant, även om det nog snarare får mig att låta gnällig. Han ler snett och reser sitt glas – ljus bärnsten, sannolikt scotch – emot mig. Det hela ser alldeles för inövat ut för att verka naturligt.

”Du ska inte skämmas – du satsade och missade, men du försökte och det är mer än de flesta gör på en livstid.” Han drack kort av sin whisky.

Jag kände i det ögonblicket ett glödgat hat gentemot alla som på fyllan får för sig att spela världsvant visa och väderbitna. ”Och vem fan är du?” frågade jag med resignation i rösten och sjönk ihop lite på stolen. Jag anade det värsta.

”Jag?” Han lät blicken sjunka till bardisken som om frågan överraskat honom, eller anklagat honom för ett brott han trott sig ha kommit undan med. ”Jag är ingen speciell…”

”Tänk, jag kunde nästan gissa det,” spottade jag.

”…överhuvudtaget. Jag är en man som du, jag må även vara ensam som du, men jag vet att ingen lunch är gratis. Jag hade kunnat gräva ner mig i min ensamhet – det vill jag inte, jag blir uttråkad. Jag hade kunnat göra som du och pröva min lycka på köttmarknaden – det vill jag inte heller göra. Mina resurser sitter inte i mina ben och jag gillar mina kvinnor på ett mer raffinerat sätt än dimögda och hoppande.”

”Säg, får du ofta napp?” Jag började undra vem den pompöse snubben i hatt var och jag var övertygad om att han på det ena eller det andra sättet hånade mig. Han gav mig en kort blick och åter det där sneda, märkligt konstruerade leendet.

”Sådana som du och jag behöver aldrig expediera en kö. Jag var som du för ett litet tag sedan, men det var då och nu är nu. Jag kan spela ett spel jag inte förstår och förlora helg efter helg, eller så kan jag låta bli och spara insatsen. Så därför sitter jag här, och så småningom är det inte en kille som du utan en blondin med konstgjorda lockar som sitter bredvid mig.” Han höjer åter sitt glas. ”Det är då min tid är kommen, och till dess så väntar jag. Du kan kalla det tråkigt om du vill, men det var en gång när män var män och inte nedlät sig till sådant här – de gick det bra för ändå.”

Plötsligt gick det upp för mig. Dåren hade sett Casablanca och insett någonting om livet, om inte om Humphrey Bogarts klädstil och mytomspunna, manliga charm. Jag ursäktade mig och reste mig för att gå.

*

Jag såg dem igen på vägen ut. Hon skrattade och hennes hår stod som en aura omkring henne. Han, några centimeter längre än henne och med svart, kort hår, förde i dansen.

Hon följde likt en hund i koppel på promenad, det var tydligt att han visste hur man bjöd på en god svängom. Han hade ena ögat lätt ihopknipet och ett distraherat leende spelade på hans läppar, som om han spelade ett delikat instrument som krävde den främsta koncentration och skicklighet för att spela – koncentration och skicklighet som han för övrigt sedan länge uppnått med ihärdig träning – men som i gengäld gav ifrån det ljuvaste av ljud.

Det gjorde inte ens ont längre. Faktum är att jag inte kände mycket överhuvudtaget.

*

Många veckor senare var jag tillbaka där en lugnare kväll än den förra. Jag gick inte i närheten av dansgolvet och hade inte gjort så på länge utan höll mig istället i bekanta habitat. Någon gång runt kvällens mitt, när jag var på väg från bardisken till vårt bord med tre stora ölglas balanserade i mina händer, gick hon plötsligt förbi mig.

Doften var densamma som förra gången, håret också. Blicken var mindre livlig, hon såg ut som om hon letade efter någon. Jag kände mig illa till mods när jag kom till bordet och kunde inte låta bli att titta efter henne.

Hon stod vid bardisken. Någon meter bort satt en man jag kände igen som Bogart-kopian från den där kvällen – han satt utan hatt och rock och tittade moloket ner i sitt glas. Vissa är inte menade att vara stoiska, tänkte jag, och lät blicken glida tillbaka till henne. En svarthårig karl i min längd kysste henne i nacken och hon vände sig om med ett förtjust tjut.

När jag såg hans ansikte log han på samma sätt som förra gången – ytterligare en musiksession väntade för honom.

Jag insåg vemodigt att jag aldrig hade en chans, men tröstade mig med att timmarna av hopp var en sällsynt konfekt som få bjudit mig. Oavsett vad jag kände gällande den svarthåriges stöld av “min” dam kunde jag inte låta bli att vara tacksam över att ha fått i alla fall dessa moment av falska förhoppningar och att ha fått smaka den sötma segrarna dricker var helg.

Jag tittade emot Bogart igen. Han såg mig och kände igen mig. I tystnas tittade vi på varandras ensamhet, vagt medvetna om parningsdansen vid andra änden av disken. Sedan reste vi i tystnad våra glas emot varandra och efter den kvällen såg jag varken honom, den svarthårige eller min hjärter dam igen, då jag i resten av mitt liv gjorde en poäng av att aldrig återvända till hjärtesorgskrogen Rubicon, i vilken jag hade satsat pengar jag inte hade och i slutändan inte vunnit annat än ytterligare längtan efter den andra, avlägsna flodbanken.

L.L.

A trail of tears

Where do teardrops go when they've been cried?
Can you follow their descent -
See the passion that has died
And tell me where it went?

Did tears of hurt and lies
Help put out the flame?
Did we stop to play it nice
And start to place the blame?

Can you find the seed of doubt
And the tears that helped it grow?
Was there a way to work it out
That would've stopped the teardrops' flow?

What if you could look inside a tear
And see the story of why it's cried -
Would you dare to see what's there
Even if you see yourself inside?

Can we find absolution
For the many lies that have been lied?
Could there even be a solution
Once so many tears' been cried?

Is it possible to stop our fears
From being the laws that we abide?
If you could follow a trail of tears
Would you learn to stop the teardrops before they're even cried?

Jag gav dig mitt leende
Du tog min själ
Och naivt oseende
Jag kysste förnuftet farväl

Ett sjukt resonemang

Asacol, Asacol
Skölj ner med Lepethon
Det hade var't dyrt
Utan högkostnadsskydd!
Jag är en vandrande dosett

Imurel, Imurel
Bottna med cortison
Det är sjukt, det här
Men snart är sommaren här!
Och då kommer allergin...

---

Det är svårt att känna sig frisk när man knaprar piller som om de vore Pim-Pim.

hyperboliskt negativ

krafter som överskuggar varandra
får dig att tvivla och vackla
motstånd som stryker dig mothårs
får gråten att växa i halsen
andras framgång blir en måttstock
som fördubblar fallet till botten
varje dag är en förlängning
på ett misslyckat liv
som vill ta sitt liv

temporära positiva luckor i det gråa
gör inget för förändring
någons stöd är inget stöd, du är död
barnet där inne förtvivlar
i vuxenvärldens verklighet
nektarn har förlorat sin sötma
och kejsaren är fullt påklädd om än
utan tronsal, förstånd och pank
som du, arbetslös, ensam och pank

Jehovah's answering machine

Jag hittade en liten grej som jag påbörjade i våras men som sedan, likt det mesta av min lyrik, föll i glömska och gömdes i en mörk hörna i "Mina Dokument". Jag putsade upp den lite och skrev resten i några ögonblick av ren inspiration och har numera ingen anledning att låta den ligga längre.

Den må sakna både skärpa och stil, men hur mycket jag än avgudar rimflätningen som exempelvis Alex bemästrar så väl så tycks jag inte komma någon vart med den. Njut eller få huvudvärk, bara ni läser.

Och hur mycket jag än hatar att säga det: om ni finner rytmen svår att följa, läs det som om det vore rap. Nu beordrar min hjärnas musikcentra mig att gå och skära av ett finger som straff för att jag överhuvudtaget skriver saker som kan associeras till den scenen.

Jehovah's answering machine

Hiya there Iahve, got a minute to spare?
Pickupickupickup! Okay, I guess you're not there.
But hell, it's been a while and I've got a lot to share.
When was last time, think you can remember?
There was snow outside and it was a night in December,
I think I denounced you in a manner quite un-tender.
No wait, there was another time after!
I think it was in church a few years later,
I think we said goodbye and parted.
I think I might have said a few words in anger,
and I guess you sort of retaliated.

But since then I've grown, I'm taller and I'm heavier.
I live on my own and try to keep it all together:
the daily life and the search for love;
money for the bills and food for the stove;
hold the apathy at bay and be a chevalier;
walk with a straight back and ignore any fear.
But still, I've come to think, and that has to be good --
how'd anything look if we didn't re-evaluate were we stood?
I don't regret much, and most things I'd redo, yes I would
but that don't mean I don't wonder how it all would have been
had I chosen this instead of that or done as well as I could:
or kissed her when I loved her, or thought more of things I've seen.
I think about you too man, what you're doing now and what's up.
I really only feel like chatting, come on, pick up!

To be honest with you, and I do prefer to be,
everything ain't all that good, I've got brain ghosts you see.
It's days and it's nights and it's weeks of confusion,
walking in a trance as if on the road to execution.
It's sleepless nights when I feel uncalled for and useless
and gloomy mornings when the world smells like ratpiss,
it's those fucking summer evenings when I freeze despite the heat
'cause I miss a loved one's touch and feel I've lost the beat--
It's when I stand by the sea and feel like boarding a boat
and leave without telling and go wherever it might float
and maybe in a decade's time send a postcard home,
saying "Sorry for leaving you" to the friends I postponed
and see if they answer, if they still remember him,
him that disappeared and restarted on a whim.
Damnit man, day tax is expensive and 'tis making me poor--
pick up the bloody phone, you're making this a chore.

I know without you saying, I'm a miserable bitching sod.
But that's yet another problem, so me knowing ain't that odd.
I hate my complaining and despise my depressions
but what on Earth can I do, I'm not one for shrink sessions.
But maybe it's just a natural course of life:
thinking, brooding and finding a wife,
then let her listen as you grow older and older
and your desillusion runs deeper and you worldview turns bitter.
But I don't want to end that way, I'd want to spare her:
I need to talk man, pick up the receiver.

I've plenty of friends and I love them dearly,
I've got people I trust that'll listen if I ask them.
But I'm not without insight, I'm quite bloody wary:
nobody likes a whiner if he does his trade too often.
So I'll spare them from my broodings
and my ponderings and moodswings
and let them enjoy my company
without risking yet another elegy!
I'd just need another outlet, somewhere to get it all out.
I know I'm asking much, but'd you mind if I give you a shout?
You don't need to stick around, you've got nothing to prove.
All I'd need is a prod, or be turned the right way and given a shove.
I'm sorry for taking so long to get in touch
but let's not be sullen, I've excused that part enough.
So I see you're not around, but could you give me a call?
That is, if you've got the time, if you feel like it at all.

So I might see you around, we'll see how it goes.
Take good care of yourself Iahve, and good luck with your shows.
Maybe you'll call and some things might make sense,
or you might not and it's still OK, you've got your own dance to dance.

So don't feel any pressure, 'tis just a little plea
from yet another lost soul in life's wide-ranging, stormy sea.

Vad är skönhet om inte ett leende
Vad är skönhet om inte ögon - drömskt oseende

Vad är kärlek om inte en blick som förstår
Vad är kärlek om inte en torkad tår

Vad är storhet om inte att ge
Vad är storhet om inte att få saker att ske

Vad är lycka om inte ett skeende
Vad är lycka om inte ett leende

Hopes and dreams
May burst at the seams
But though you can never tear them
If you never wear them
It would surely be the cause of much distress
Never bothering to dress
Put on a coat of optimism and leave
With your heart pinned on your sleeve
Ready to waltz to its beat
With the people that you meet
Until you either crash and burn
Or life takes an uphill turn

Happy poem

Hur känner du dig
när du vaknar på morgonen
och bara vet
att idag,
kommer vara en jävligt nice dag?

Eller
när du träffar en kär vän,
som du inte sett på länge,
och ni delar skratt
och minnen?

Hur känner du dig
när du äter
en riktigt
god
chokladkaka?

Eller när du bara ligger ner på marken
och känner solen som värmer
naturen som lever
och du har all tid i världen
för att bara njuta
av stunden?

Varför vara ledsen när man kan vara glad?

Blupp.

When I find out about reality
my heart sinks a thousand feet
and I blame myself for my naivety
I kiss my cigarette hello
and on the smoke I drift
to a world up in the clouds
the only world where I can dance
and fight the urge to repair reality
with wisps of smoke and cloud

Need to be Bold

little men of clay marching to a tune
played by the moon and the stars
in a dream unlocked by singing

as the sun rises their wings unfold
to tell stories of the bitter taste
in a dream unlocked by loving

as midday blazes and cracks their skin
they smile and dine on hungry eyes
in a dream unlocked by longing

as the last rays of sun hit their faces
they lie down to die in the mud
in a dream unlocked by finding

Twofaced people.

Sorry to see the shadows fade
the fivefaced fiends revealed
from beneath hiding in reality
The ones with lost souls
pushing and pulling to drown
friends from before, but nevermore
whispered deceits and torn receipts
of favours long gone and spent
on hurting they are hellbent
not a request, an uninvited guest
the paranoia that spreads
in veins going cold from lies
and you turn and you see them
gleeful smiles all around
it's not strange that we learn
to mistrust and deceive
when all we hold in our hands
are hands that turn to dust
while a cold laughter ripples
the surface of a peaceful mind

Uppfriskande, krispigt och fräscht

ovisshet,
efterlämnad i tystnad
och glömd.
önskan och hopp och
oförmåga.

osäkerhet och förvirring,
en känsla av förlägenhet
och av att vara malplacerad
i en uppgivenhetsgivande värld.
blir nästintill likgiltig.

sen driva omkring,
tills plötsligt,
ur tomma luften,
från ingenstans,
ett stort ingenting uppenbarade sig.

och det var allt.

Tid är pengar
Och tankar gratis
Skriver man ner dem
Får man kanske småpotatis

Men kanske får man också
En stund av frid
Och det är värt
Så mycket mer än tid

Waiting for the obvious.

Kort cynism runt lunchtid

Har man inte var't på Fyran
finnes man ej!
Vad menar du, "andra strängar på lyran",
vad ska de tro om dig?
Du är ett miffo om du inte går med i yran,
och då färgar det av sig på mig!

---

Jag är inte död ännu, och må ej heller bloggen vara det på länge än!

...it's the Garden of Eden

Let go of personal profit and fall
become addicted to the light
be your own favorite person, and show em all
this world is a dumpster

only some hearts shine bright
only some hearts tumble walls
don't even make the calls
take the risk and see the light

say goodbye to fate, change the cycle,
don't swear no oaths ever again
empty the dumpster, start to recycle
don't be a lock, be the key

So let go and let yourself fall
truth is in the rays of sunlight
truth is in the eyes at night
tumble walls, then you'll see

that this world aint no dumpster...

I WILL NEVER GET MARRIED

the limelight bringing waterworks
whatever did you do to the world?
stadning there in your slacks
staging a play with bums
i know you had whiskey in your blood
but never that you felt so real

the cigar and your filthy hair
a personal cologne of chaos
serving me up like a prey
paralyzed by intense desire
look at you fuelling dreams and
sneaking up like a deadly sin

you edit in the rearview mirror
glossing over the head injuries
flipping lives like coins but you're
worth your weight in gold
as the animal instinct takes hold
whatever did you do to the world.

----------------

Ey ey, who cares about exams. I found a new interest. I guess it's kinda corny (pathetic?) once you figure this one out but: a beer to whoever get who this is really all about! (Hint: check latest post at yellowangel.blogg.se)

: D : D : D

Fanboys ~

why is it always fangirls and not boys
rather skate kicks than screams and giggles
suntanned at night and by day at the skate park
why not fanboys instead of fanny girls
why not girls bleeding knees and sunbathing
in admiration from giggling boys

subculture fantasies sought in alcoholic insanities
and it ends up with me screaming profanities
wanting to be so much more rad - with skate
and with rhythm, kicks and scats and skits
but fanny girls remain fanny girls
and those boys will never giggle

ultimately i end up sad from convention
preaching my mayhem and lost potential
while simply refusing to scream and giggle
for money, for boys - they'll knock at my door
saying "skip, we're back, and we want you"
and the world will overflow

- with fanboys.

Searching for meaning

Drifting
in a perpetual state
of uncertainty and doubt

Paralyzed
by constant ignorance
because of my curiosity

Give
me knowledge to live
or I die earlier in time

and this line adds a rhyme

Dagen då du inte finns mer

Något sagt och gjort – det förflutna är en sluten port
Ett enda ord fel, kan sätta allt på spel
Och det finns inget att ta tillbaka
man får lydigt äta upp sin kaka
Det kvittar om den är bränd,
det du gjorde ledde till en återvändsgränd.

Och om du vill ut - får du hitta ett slut
Smärtstillande rakblad är en start
en början på ett slut som samlar fart
Kanske är det därför du bara vill försvinna
se dig själv krossas, ditt skinn brinna
ingen annan än du känner din egen skam
- kanske är det därför du försvann

Det är inte konst, det är inte dramatik
det är en väg och en önskan som blir sannolik
Att ge upp och förstöra allt omkring en
är det första steget: få folk att lämna dig igen
I en själ så förvirrad finns inget att hämta för dem som kan hoppas och drömma
en själ så ensam, fördärvad och kall borde de alla bara glömma
För i ensamheten finns ingen annan att skada
än dig själv.

Inte egen smärta som gör ont och svider
men allt omkring, alla andra som lider
Du känner dem i ditt hjärta - och allt de känner får dig att skrika
får dig att se din ondska och med den dig förlika
Det du ser i spegeln är en illusion
smink och falska leenden kan inte störta det destruktiva monstret från sin tron

Så fortsätt försöka att täcka över dina misstag och felsteg och glömma alla personer du sårat
med dina ord och ditt mörker, alla de ansikten du tårat
I ensamheten ser du dem framför dig
om sista ordet blir ditt så återhämtar de sig
efter att roten till problemet är uppdragen
för efter mörkret försvunnit kommer dagen
Dagen då du inte finns mer
- du tog mod till dig och hoppa ner
och du finns inte mer
Och världen är bra och fin och underbar
du finns inte mer
din ondska och ditt mörker finns inte kvar.


------------

SMYGREKLAM OBS OBS - min blogg dog. Fråga inte varför om du inte vill ha en lång, smärtsam, självömkande förklaring. DEN GODA NYHETEN HOWEVER. Är att jag HAR EN NY BLOGG. YES. yellowangel.blogg.se - Så kolla där istället. Jag lovar, den innehåller ingen sentimental skit - bara bra musik. :)

För kort för titel.

Det här är varken poesi eller novell, men på inrådan av en kamrat som tyckte att den var "artsy" så laddar jag upp ändå. Jag gillar inte att vara tyst för länge.

Jag ber på förväg om ursäkt för kvaliten -- det klottrades ner snabbt innan läggdags uppe i skoböjderna.

---

Ljus!---

Gårdsplanen var tom sånär som på en traktor som majestätiskt tornade upp i verandalampans sken, och den stora kastanjen vars omfång överblickade både mig och en större del av gårdsplanen. Min korta tur till pannrummet avbröts -- irreguljärt och oväntat -- av något så simpelt som en blick emot himlen.

I fjärran var stjärnorna. Betydligt närmre tycktes deras fallande, frostiga kusiner vara. Under mig knakade den ruttna, frusna brädan vid altanens kant.

I jympadojor och t-shirt och åtta minusgrader stod jag och beundrade himlavalvet, oförmögen att varken gå vidare eller känna kylan, eller för den delen bryta min hänförelse för något så simpelt som att fylla på värmepannan och därmed försäkra att min familj skulle ha värme hela natten. Vad är väl civilisation och överlevnad jämfört med hänförelse över en himmel som aldrig tar slut? Vad spelar en natts värme för roll, tänkte jag inte men borde ha gjort, när jag tittar in i evigheten? Vad gör väl prov, tusen sorger och stress och värk i själ och hjärta, och vad gör väl ett konsumerande samhälle och en obegriplig finanskris när vi egentligen inte är mer än glimtar i universums spotlight?

I olämpliga pjadder och med gåshud kände jag som att jag såg något överjordligt. De fallande stjärnorna smälte på panna, kind och öga och Moder Natur och det stora kretsloppet tycktes bjuda mig till dans.

När trna domnade bort fyllde jag på pannan, och gick sedan in för att diska stekpannor efter en middag på blodig entrecôte. Snön slutade falla dagen efter.

I dream of the summer heat.

I think of a city in summer heat
where I ran along the canal
trying to catch the sun playing
in the water and in your hair
your sunglasses glistened as you stood on tiptoe
planting a kiss on my cheek
and we laughed at our love-drunk silliness
and we laughed at life and danced along
the canal in the summer heat

I think of a summer night, a night in the city
where I sat on the grass by the river in the park
looking at the stars and feeling the breeze
as you handed me a beer and told me
“I like my girls silly”
and we laughed
at our drunkness and our silliness
and we laughed at life and smiled along
with the summer night stars in the river

I think of a summer of freedom
when we traveled from festival to festival
living in tents and living it rough
sex at the beach and by the grill at night
laughing at all the crazy things we'd done
and laughing for no reason at all
As I looked out from the stage,
I saw you in the crowd as you mouthed
“Baby, stop dreaming,
I never existed, but maybe I will”
And I cried as I realized,
dreams of summer are always too far away.

Livet i ett nötskal

att pendla varje jävla dag
är att göra väntan till lag
gemensam apati och likgiltighet
oändlig tid i gemensam ensamhet
i väntan på En Annan Tid Och Plats
ovetande om vad som nu har skapats:

en maskin, en maskin
gör samma sak, gör samma sak
om och om och om och om och om och om och om och om och om
igen och igen i oändlig repetition
Vart försvann människan?

till En Annan Tid Och Plats
där liv inte behövts bevarats
där framgång definieras
av avsaknaden av
mänsklighet

jobba, jobba, jobba, jobba
bort din sura min
så att någon gång så kanske, kanske
i den ökända framtiden
så kanske du kan bli din

Stå stilla en stund

Vänta, stanna, stå stilla en stund
Stanna på kanten till din avgrund
Sluta drömma om att sova en blund –
Att vila under himlen i din begravningslund

Titta ner i djupet, vad är det du ser?
En enkel lösning, när du inte orkar mer?
Vänta, stanna, stå stilla en stund, jag ber
Att du stannar på kanten och tittar ner

Titta tillbaka, långt innan moderna påfund
Långt innan vi såg jorden som rund
Och gamla gudar fylldes av avund
Över livets förgänglighet – att vilja utnyttja var sekund

Men vilja blev ville och du vill inte mer
Du ser bara mörker, varthän du ser
Vänta, stanna, tänk efter en stund, jag ber
– Se dig omkring och fall inte ner

Öppna ögonen, försök komma underfund
Med att en slit-och-slängsyn på livet ej är sund
Och stanna, stå stilla en stund
Stå stilla tills du står på stadig grund

Asagudar på akuten

Om de gamla gudarna kom till vår värld
Skulle de förfasas över lätthet och flärd?
Eller skulle de fröjdas och roa sig
Dra i sig mjöd och dra ut på galej?

Kanske skulle Tor ragga när han supit till
"Du kan känna på min blixt om du vill"
Samtidigt som en alldeles förfärad Frej
Hör Hugin och Munin komma ut som gay

Kanske skulle de dricka laget runt
Tills lagret börjar bli alltför grunt
Och klagande gudar beklagar sig
Över att ölen inte räcker till, åh nej!

Kanske skulle de sluta kvällen på akuten
Eller inlåst på avdelning som är sluten
Efter att Tor har antastat unga mör
Och resten supit tills levern sakta dör

Ja, jag undrar vad vår värld hade gjort
Mot gudarna om de lämnade sitt fort
Klev ur böckerna om en äldre lära
Och såg vår värld locka, eller förfära?

Skrev den här någon gång i höstas efter utmaningen att få in rimmen "nej", "galej", "Frej" och "gay" i samma dikt...

Untitled

Himlen är grå;
inget finns att uppnå.
Bättre kan man må
än när apatin smyger på --
det var för länge sen jag använde händerna.

Men fast nöjena känns små
så är jag nöjd ändå,
att jag slipper att må,
som jag gjorde då
när hjärnan tycktes rinna ut mellan tänderna.

Och även så,
när du vill ha något att slå,
finns tröst ändå
och kraft att få:
en dag är du fri, pensionär och matar änderna.

Fotnot: Som en liten anekdot känner jag att jag måste posta det lilla stycke som inspirerade dikten. Jag satt och hade tråkigt och spammade folk på MSN trots att de inte var vid datorerna, och jag råkade då, mer eller mindre av misstag ta fram denna strof, och idéen bakom strukturen återanvände jag sedan i dikten. Håll till godo.

Henne vill jag få,
hon med ögon blå,
så hej och hå;
sug min tå,
men snälla, använd inte tänderna.

Att lita

Hur vågar man lita
Om man en gång blivit sviken?
Hur vågar man hoppas
När man kan bli besviken?

Kan man släppa in någon
När en annan brutit sig ut
Och lita på att de stannar
Och blir kvar till slut?

Går det att släppa taget
Utan att tappa det
Och falla från höga hästar
Med någon slags säkerhet?

Kan man våga hoppas
På att inte bli vilseledd?
Kan man våga lita
När man känner sig rädd?

Okej, den här är faktiskt ny, dock lite av ett hastverk eftersom 3/4 strofer var delvis stream of consciousness...

Vår värld

Jag tittade igenom lite gamla dokument och hittade en ytterst pessimistisk (och inte särskilt bra) dikt från när jag var ung och arg på världen år 2005. Ja, kära hjärtanes, det var längesen det...! (*grandma mode*)

In i en mörk dimma
Genom svarta snår
Hoppas jag kommer att finna
Ett lyckligt slut, om det går

Djupare och djupare in
In i det fruktansvärda
Vill få det att förstå, ropa ”försvinn!”
Men jag har ingen makt, måste uthärda

En mörk dimma som omsluter
Tvingar sig på
Tror att jag ska höra folk som tjuter
Men inga ögon är öppna, ska det vara så?

En undermedveten fråga
Som inte hinner ställas, när jag gömmer mig
För snåren blir vassa, jag kommer aldrig att våga
Man måste akta sig

Ensam mitt ibland allt
Så mycket folk som inte orkar agera
Ensam just när det är kallt
När värmen inte kommer att komma mera

När mänskligheten blöder
När de vassa snåren sticker och allt är färgat av blod
Då borde man förstå att ensamhet bara ensamhet föder
Men man tror att ”ensam är stark” trots att det inte handlar om mod

Och när vi behöver någon att luta oss mot
Då försöker vi kämpa igenom dimman
Men möter misstänksamhet, hat och hot
För när mörkret sluter sig, vem kan man lita på i sena timman?

Varför ta en risk när man kan gömma sig i taggiga snår
Livet är ju viktigast för de flesta
Men ändå sticks människor sönder, blöder ihjäl av sina sår
När dimman förmörkar synen, då styr rädslan det mesta

Kylan tränger in överallt
En blodig värld framför mitt öga
Men i människors hjärtan är det alltjämt kallt
Fanns det någonsin en sanning så hjälper den föga

Ett trassel, ett virrvarr, ingenting som blev till allt
Djupa stick av taggar, öppna sår
Rädslan förmörkar tusenfalt
Den jord vi en gång kallat vår

Nu finns inget som är allas
Bara allas egen ensamhet
Ett mörker som inget annat kan kallas
Än bevis på hur lite vi egentligen vet

Jag springer i en mörk dimma
Vet inte om jag någonsin kan hitta ut
Det fanns en känsla jag nyss kunde förnimma
En känsla om att värmen för alltid var slut

Människor som aldrig förr, ändå är vi ensamma
Fast i ett mönster där vi inte kan hitta ut
Trots att vi älskar varandra så är hatet ett och detsamma
Det fanns en gång en början, blir det någonsin ett slut?

Ja, i Ystad!

Jag har bott i Ystad i nästan tio år nu. Under en hamnpromenad imorse gick jag över gamla minnen och intryck och kom fram till att det nu var dags för mig att dra mitt strå till stacken, och hjälpa till med marknadsföring av sydkustens pärla; porten till Österlen; filmstaden; handbollsstaden! Ystadt.

Fotnot: "Ja, i Ystad!" är en reklamslogan som Ystad Kommun använder/har använt för att marknadsföra staden. Den går ut på att ta bilder av en plats i Ystad -- exempelvis teatern -- och därefter lägga in en absurd jämförelse: "Teater Scala? Ja, i Ystad!" Jag bävar fortfarande för dagen de fotar Ystad Studios: "Hollywood? Ja, i --"

Dikt utan namn

Du var en flicka som visste vem du var
Älskade när du var liten än
Fann att kärleken var underbar
Och du en flicka som dyrkade den

Evighet var hemma i vart samtal
Du såg en början utan något slut
Men ni hade inget eget val
Och tiden tillsammans rann ut

Som efter timglasets sand
Eller ord av snö som töat bort
Fanns i ert gemensamma land
En tomhet som avståndet gjort

Sittande på en klippa
Tittade du ut
Och hoppades ni skulle slippa
Det avståndet till slut

Men det kunde växa sig större än
Genom avstånd er emellan
Efter ord och handling fann du dig sen
I ett mörker du känt så sällan

Och i ditt avlägsna land
Grät du kinderna våta
Och fann i efterhand
Att du hade svårt för att förlåta

Arg och ledsen och utan tillit
Var du länge och är nog än
För sedan tog livet dig dit
Du kunde bli sviken igen

Men försökt att tänka nu i efterhand
Nu när flickan är en kvinna,
På att du dragit lärdom på egen hand
Av att se den första kärleken försvinna

Och även om rädslan dröjer än
Dröjer även annat att ge åt någon sen
Du har mycket kärlek kvar min vän
Du kommer att kunna älska igen

Ja, det här blir väl min sista CAS-dikt skulle jag tro (och läskigt personlig var den också), men så länge jag har något att lägga upp så kommer jag nog att fortsätta göra det, och det hoppas jag ni andra också gör!

Tack för alla underbara grejer ni lagt upp hittills =)

Snabbis

En sista bild nu, för att avsluta min CAS. Jag måste säga att det var en mycket trevlig idé, denna pottery blog. Hoppas ni regelbundna posters kommer att lägga upp dikter här även efter att CAS-portfolio har lämnats in och reflections är ett minne blott.

Det här skulle egentligen vara en mer noggrann bild, men jag orkade inte färgläggning som vanligt. Inspiration från ett mycket fint porträtt på sexypeople-blog.com (namnet låter fel, men det är en förvånadsvärt underhållande sida).

Jag kan fortsätta i evigheter...

Ett botemedel i ett litet litet vitt
Det finns alltid något att följa, ett snitt
Något som kan göra oss hela, göra oss kvitt
Det mörka och det svåra, allt det som är mitt

Var finns allt det där de pratar om, lycka och tro
Hur kan de fortsätta leva, var fann de sin ro
Hur delar de mörkret, vart gjorde sanningen bo
Jag är en tjuv, för varje sekund jag lever, den måste jag sno

Och det finns ingen annan väg än den vi går
Den vi väljer, den som är lång, den som är svår
Hur du än gömmer dig, hur du än stirrar på dina tår
Finns det ingen annan väg, för den vi valde, den är vår



// ... att posta massa impulsivt skit. Men eftersom våran "supervisor" för detta CAS-projekt förmodlingen hälsar på bloggen denna veckan tänkte jag posta något på svenska. Keep up the good work everyone! CAS is soon over, but the pottery blog lives on!

Vad betyder det?

Ett
Noll
Ett Noll
Noll Ett Noll
Ett Noll Ett Noll Ett
Noll Ett Noll Ett Noll Ett Noll Ett
Ett Noll Ett Noll Ett Noll Ett Noll Ett Noll Ett Noll Ett

Liv?

I brist på annat

Eftersom mockveckan har dödat min kreativitet och mitt förråd av nyare dikter har tagit slut så tänkte jag istället lägga upp den första dikten jag någonsin skrev. Jag var tio år, satte malplacerade citationstecken kring både titeln och av någon anledning mitt namn, och skrev om döden, som jag väldigt tydligt inte hade någon erfarenhet alls av... MEN! Den var i alla fall inte baserad på något jag skrivit med kylskåpsmagneter, den har inte dåliga rim som låter emo bara-för-att-det-ser-fint-ut och den är inte skriven på felstavad engelska! (slutsats: ett av mina bättre verk före 18 års ålder!)

"Döden"

Hon är borta
men ändå inte
Hennes kropp saknas
och närvaron likaså
men själen är med oss
för alla minnen
gör att hon lever kvar
inombords.
Sorg och saknad
finns i hjärtat
som en tagg
som inte går att få ut.
Gråt inte,
endast kroppen är död
själen lever än
och kommer aldrig att dö.
Sörj inte,
hon är med oss
hon inte bara ser oss
hon även skyddar oss,
ler och visar rätt väg.
Sörj inte,
men glöm inte heller
så låt oss minnas
utan att sörja.
Låt naturen ha sin gång
Liv kommer, liv går
och det gäller alla
även henne

"A"

Time is just a granpa clock with fishes instead of hands

Ok. I was listening to Placebo and this just flowed out of my hands. It's not lyrics, it's just a mental image in my head. And seriously guys I know it's mock week but who cares right? They're only mocking us. Writing is so much more important. I feel like I'm spamming this place so please someone else be a little creative... :p

*

There is a door. I know I must open the door. Running slow steps like immersed in water. Reaching out. There is no one to hold my hand. No one to comfort me. There is a door in empty space. And there is an old clock, like the one grandma had. But it's mute, not loud like hers. Immersed in water. Fish swim where the hands would be. They are blind. I am not. I reach out. Empty space. And no one can take my place. I am running. The door is keeping its distance. This is not a dream. This is where I am. It is not a metaphor and it is not an existentialistic riddle. It is empty space. And a door. And a clock with fishes. The glass is cracking. The fishes will die if it does. The door is not cracking, I will do if it does. There is a doorknob that looks like an eye. It's burning now, flames in its large, adamant pupil. Is this the deal. Running? If I only could reach. But there is no one to take my place. The fishes are swimming, a sign of time passing. If they weren't blind they would love their magnificent colors. They would be having a rave party. Right there in the old clock with no hands. No hands are reaching for me. This is not a dream. And that scares me. Because dreams end when they come true, when they become reality. Dreams will always end. And maybe a nightmare will take its place. You never know. Time make you forget, makes you pretend like you have more. Like you don't know, like you were having a bad dream and now its over. And then it isn't. Pretending. I keep thinking someone will come and save me. But who can save me from myself? Running. Reaching. Watching with wide eyes. Eyes wide shut. There is nothing new. Nothing new under the burning eye. This is reality. This is the deal. Not asking any questions. Forget. Leave behind. Die.

Lågstadievänligt.

Syftar på glassen. And I was neither hungover nor high when I wrote this, I just discovered how much I love "If.." poems. Because they are so silly and easy. And stupid. And I apologize in advance för de pornografiska inslagen. I hope you don't mind, but the warning is here so if you don't want to read it, don't read on. And yes, it is supposed to create a "wtf" reaction.



If I had a heart
I would buy you an ice cream,
my dear
My mouth
is on your dick trying to satisfy
But your heart will not melt
Like the ice creams I buy,
my heroin


*


And I drink more than ever
Happy, confused, but alone
And I was talking about you today
And I drink more than ever
But there is not much left to say
The lies are comforting
And I drink more than ever
Happy, confused, but alone


*


If my thoughts were a playground
It would murder children
If your lungs were mine
I would breathe in nitrous oxide
If ice cream was free
I wouldn’t be here now

Speaking of machines...

Maskinen's nya och en öl
dansar tills vi dör på golvet
dricka hela dagen, leka hela kvällen
Maskinen's nya och en öl
först nästa morron som den kommer - smällen
fjortisar som slavar för kvällens rytm,
Maskinen's nya och en öl
- vi dansar tills vi dör på golvet.


Om ni är intresserade av versmåttet så är det en "triolett". Google it or something, but i fell in love with it the first time I saw it. Och Maskinen's nya låt "Segertåget" är faktiskt väldigt bra. In a fjortis-kinda way. Party on people!!

fire + horizons + machines

Colours - haven't seen much of them [text + .jpg form] around here in a good while.

But: [here] + [now] --> I bring you:
^strange machines sleeping under a sky beautiful on fire^

and the same ^memories of the^ same stupid ^sea^ as always.

hi,
pottery-blog.

(You [srsly] need more blue(s).)

Fallande fjäril

Edit: Skrivit om dikten lite nu för att ha en mer genomgående struktur

Kristina började prata om nattfjärilar med svedda vingar i "Doktor Glas" på svenskan, och sen fick jag inte gjort vad jag skulle på lektionen ;)

Nattfjärilsvingar
Sig uppåt tvingar
Upp mot ljus
I ett väldigt rus

Av allt det hopp
Som ryms i en fjärilskropp
Värms en frusen kind
I nattens vind

Men då fjärilen känner
Hur värmen bränner
Faller den så
Med brända vingar små

Mot skärvor av drömmar
Genom virvlande strömmar,
Där mörkret griper tag
Om svaga små vingslag

Och med vingarna utbredda,
Fastän halvt bortsvedda
Fjärilen sakta dalar ner
För att aldrig flyga mer

På marken ligger sen
Ett vingpar som aldrig slår igen;
En bruten fjärilskropp;
Ett slocknat sinne med ett slocknat hopp

IB life

TOK, CAS, abbreviations we all hate
Medicine and law school that’s our fate
grades are never good enough, must get 45 points
Don’t care if we’re stoned on caffeine or joints
We come to school regardless if our nose is stuffed
Longing for the weekend where we’ll be all puffed
We’re all an image of perfection
Never mind the lack of affection
We’re better than all the rest
Receive a seven on our test
We believe we are better than love and a social life
“You won’t laugh when I have a Ph D and a hot wife”
Must speak English, Swedish is a drag
I would never allow myself a fag
Exams are our holy goal
To fail will be a black hole
Better study my ass of every day
To gain all sweet sevens in may
Social events? Hell no, I’ll study!
And survive with my IB buddy



Yeah, sarcasm if people don't get my sense of humour:P

Hur faller man vackert?

Hur faller man vackert, med händer utsträckta mot morgondagen?
Hur faller man vackert i kaos och strid?
Hur faller man vackert när den chans ej är tagen
Som leder till en inre frid?

Hur faller man vackert när man desperat vill hålla kvar?
Hur faller man vackert då sorgen tränger på?
Hur faller man vackert om man ännu väntar svar,
Ja, hur faller man vackert då?

Hur faller man vackert ifrån det trygga jaget?
Hur faller man vackert när man faller från vad vackert är?
Hur faller man vackert överhuvudtaget,
In i en än vackrare sfär?

Solo.

Who guards the guardians,
who rules the gods;
Who repents what's evil,
who sets the odds?
Who marks the marked,
Who blesses the meek;
Who gives voice to the lark,
who protects the weak?
Who reads the writ,
who gave birth to the wit;
who holds my back,
and says when to relax?

Delusion of Teenage Love

Exotic and wild
I was merely a child
Filled with the suspense of forbidden fruit
Kisses, passion, the urge of a young brute
‘Give me just one sacred chance
I’ll take you to Madrid and France’Mc Donalds, movies, parties – an ordinary teenage life
Trip to Dubai? To young to become anybody’s wife
One chance – two, three, four, five
Silence, not knowing if you’re alive
Back again, asking smoothely: ‘What’s your puff?’
No wonder you accessorize with a handcuff
‘Walk the street and earn some money,
Even as the town’s whore I’ll call you Honey’
Admiration, sensation, temptation
I must have suffered from aberration
Just one one step away
Everything will be astray
‘Welcome to the life of Crime and Punishment’
I functioned as your own personal adornment
Finally it’s time for the perfect end
And time to find someone else to tend

St Andrews

Nedklottrat på en bussbiljett mellan Dundee och Aberdeen i torsdags kväll.

Staden är levande
Men katedralen död
Händer sträcks trevande
Efter historiens stöd

När, vem, vad
Och hur
Finns en levande stad
Bak kyrkogårdens mur?

Vad som hänt går ej att veta
Trots vi går där många gått
Och söker utan att leta
Efter en historielektion vi icke fått

För ofta går
Det som gått
Och varje vår
Skördas det man sått

Det som föll
Gör att man lär
Och det som höll
Ger staden atmosfär

Och det som var
Blev det som är
Och dröjer kvar
Gör mycket här

En drunknad fröken
En skolpojk som blev general
En dimma av spöken
Dröjer alla vid död katedral

Soldaten från Somme
Tycks göra sig påmind
I en pust av minnen som
Dröjer i varje vind

Bakom fallen fasad
I förfallen sal
Bor i en levande stad
Minnen vid en död katedral

Ett pappersark

Svävandes genom gatorna jag beaktar det jag ser,
iakttagelserna omkring mig blir bara fler och fler.

Vid trottoarkanten ligger ett papper, vått och smutsigt,
som sakta disintegreras och försvinner ner i avgrunden.
Jag ser ett pappersflygplan som flyger upp mot solen,
men i nästa stund störtar hjälplöst, handfallet, ner.
Längst bort en pappersboll som kastats ut genom ett fönster,
fylld av urvattnade reflektioner och ytliga tankar.
I papperskorgen ligger resterna av en halvbränd bok
och gömmer sig från den skarpa kylan.
Papprena jag ser har olika form, färg och tryck,
och orden som är skrivna på dem, kanske aldrig får läsas mer.

Kom ihåg:

Vi kommer alla ur samma jord och mark,
Och vi är alla ursprungligen blanka pappersark.

Förvirrad upplösning

Högt uppe bakom skyarna
Långt borta i det abstrakta
Finner vi en sällsam tanke
Som sällsamt världen betrakta

Skapad i sinnets vilsenhet
Av nyanser i en drömdans
Formad för ren orimlighet
För en skadat fri resistans

Existens utan begränsning
När tiden blir till fantasi
Frammanas vanvettig sanning
För overklighetens poesi

The Past Soldier

Sound of laughter, ticking clocks
Smell of paint, touch of rocks
danger of liqour, image of death
sense of tears, feeling of wreath

No number to call, no address to send
someone for whom I used to tend
Add the flavour of Shakespeare and drama
mix it with the daily life of family trauma
and blend the subtle idea of sarcasm and humour
let for a minute death be merely a rumour.
Let us sing, play, enjoy, and hold my hand once more
kiss away the tears and let my eyes no longer be sore

The proud soldier rises to say goodbye
and how I wish that death was a lie

Accomplishment and what lies ahead

Finally

A task is achieved
pressure relieved
happiness retrieved
procrastination decieved

My pride is high
_________endless pain
The end is nigh
_________for no real gain
Through a white lie
_________is it all in vain
I might just die
_________waiting for rain

To cleanse my soul
to cease being sole
to attain control
to reach my goal


But in this instant I feel safe and have hope for the future

En sång om krig

Svarta klackar trampar i takt
Dansar till tonen av makt
En visa i moll och autokrati
Spelandes av vilsnas symfoni

I krigets sorgesång stämmer de in
Ackompanjerade av knivblad på violin,
Snaran som gäller för harpa
Och fiolfodral skjutande skarpa

Dansande svarta klackar framför publik
Fylld av rop från folket och stilla lik
Bakom ryggen på en manisk dirigent
Som manar och skyndar likt mången regent

Krigets crescendo närmar sig fort
Allt för hastigt och melodiskt svårt
Blodigt slut för orkester som aldrig lär
Att salen snart står tom, redo för nästa konsert

Ode till svenska A1

Orden flödar i en stridig ström
Jag vaknar ur en halvkvävd dröm
Till ord jag inte visste fanns
I glad dans av ordrik abundans
Och fulla av tvivelaktig assonans
Meningar så underbart pleonastiska
Tydligen underbart fantastiska
Meningar, o så osyntaktiska
Och ord som aldrig upphör flöda –
Litteraturkritik har kraft att döda

Jag tycker om svenska som ämne, men inte kombinationen Gustav Fröding, ett kvavt klassrum och prov på litteraturtermer under en av höstens lektioner ;-)

feelings are a bitch.

the angels are alone with you
child of hidden feelings
as you try your wings
and fall towards the world
and the world rushes up
and you meet in the middle
and everything fades to white

then everything fades back to gray
and you realize a day went by
without any much notice
and your hand slips
and you fall away from the world
and wake up in a cold bed
and wish you never tried

then everything fades to black
and you think you're loosing
as you feel the fissure
and who are to tell the scars
and the sky never meant anything
and is this life and who is to tell
and didn't you ever dream of anything?

Vid en gravsten

En äldre man står vid en grav
Minns en kärlek utan krav
Hon var hans följeslagare och vän
De delar minnen som dröjer än

Stolt och stilla i sin tysta sorgesång
Minns mannen den han älskade en gång
Hon var hans följeslagare och vän
En dag kommer de att ses igen

Han står stilla länge och bara minns
År av minnen som inte finns
Hon var hans följeslagare och vän
Och hennes död var för för länge sen

En gång öppna sår nu mjuka ärr
Kvar vid graven en stoisk herr
Hon var hans följeslagare och vän
Då, för länge sen

Reading

I saw this man the other day and decided it would make a good picture, with slight changes (because curly hair and knitted sweaters are hard to draw).
I love how obvious it is where I got bored with this picture.

Ignorance Is Bliss.

stand in line like you forgot all the empty lines
breathe until there's nothing left
it's not easy forgetting the meaning of a word
while memory is painful

can't write without a cigarette
the line of smoke your epithet
and your broken guitar and your indie cred
imagery of a forgotten star

the bottle half-empty and the night half-gone
your clouded eyes lost in some chord of pain
that's what we write and sing
cause happy people never wrote one word of truth

they forget and smile and pass away
like there's nothing more to life than forgetting
healing is an illusion and pain is the truth
and that is what we sing about.

Solnedgång över 2008

Gott nytt år alla!

Här är en nyårsdikt som jag har bråkat med länge och som typ aldrig tar slut...

Det är årets sista dag
Stilla tittar vi ut
Året och jag
För att se dess slut

Det stormade hårt innan midnatt
Och regnet föll fort och tungt
Men vinden måste blåst sig matt
För dagen började likväl lugnt

Vi satt i morse för att se
Årets vackra soluppgång
Och vi kunde inte sluta le
När vi hörde vårens fågelsång

Fåglarna sjöng och solen log;
Morgonen var varm och god
Och vi kunde inte få nog
Av att vädret var vid så gott mod

Sen i sommarväder kring middagstid
Fanns ingen tanke kvar att skänka:
På lugn och ro och sinnesfrid
Saknades tankar och tid att tänka

För i solens ljus såg vi nya ting,
Delar av livet jag inte känt,
Bitar att lägga till min samling
Av minnen av saker som hänt

Jag vill fånga året när solen skiner,
Vara vaken när solen är,
Minnas leken i solen när vinden viner
Och dagen fylls av oro och besvär

Under kaskader av färg när solen gick ner
Sprang jag efter året längs vägen,
Ivrig framåt kvällen att leka mer
Och få tiden att räcka till i alla lägen

Jag försökte fånga året på kvällen,
Fånga höstens tid med öppna händer,
Hinna med allt att göra och alla ställen;
Alla nya platser och nya länder

Året och jag sprang på livets väg,
Det var enkelt att ta det för givet
Och inte märka hur det rusade iväg;
Släppte min hand på väg genom livet

Men när kvällen blev full av vatten
Och tiden rann ut, så trotsig och obstinat,
Sprang året bort i vinternatten
Och jag väntar på en ny lekkamrat

Kanske får min nya vän
Tiden att äntligen räcka till;
Mycket finns att göra än,
Det finns mycket jag ännu vill

Men efter en lång väg och många skoskav
Är vägen och dagen och året slut
Men minnena har jag inte fått nog utav
Och jag sätter mig tankfullt och tittar ut

Jag tänker på allt som året och jag sett;
Alla lekar vi lekt och saker vi gjort;
Alla känslor vi känt och allt som har skett,
Innan tiden rann ut och året sprang bort

Över tvåtusenåtta gick solen gick ner
Medan året sprang mot minnens land
Och i dunklet tycker jag att jag ser
Det nya året på väg att ta min hand