Hur faller man vackert, med händer utsträckta mot morgondagen?
Hur faller man vackert i kaos och strid?
Hur faller man vackert när den chans ej är tagen
Som leder till en inre frid?
Hur faller man vackert när man desperat vill hålla kvar?
Hur faller man vackert då sorgen tränger på?
Hur faller man vackert om man ännu väntar svar,
Ja, hur faller man vackert då?
Hur faller man vackert ifrån det trygga jaget?
Hur faller man vackert när man faller från vad vackert är?
Hur faller man vackert överhuvudtaget,
In i en än vackrare sfär?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Nej, två inlägg på raken utan kommentarer, det håller inte. Here goes.
Jag tycker att den här dikten har en del intressanta skillnader jämfört med större delen av dina övriga alster, främst i radernas längd och i att de varierar i längd.
Tonen är ganska intressant också: ganska resignerad. Den känns personlig, som om "kaos[et] och strid[en]" har ägt rum och som om sorgen verkligen har trängt på ganska nyligen, och berättaren reflekterar över händelserna.
Det enda råd jag kan ge är att sista raden i andra strofen skulle ha gjort sig väldigt, väldigt bra som avslutande rad. Inte för att avslutningen i den nuvarande tredje strofen är dålig, men upprepandet av "hur faller man vackert då?" ger en bra effekt och skulle sammanfatta dikten ganska bra.
Ta!
Jag förstår inte varför man måste falla vackert överhuvudtaget, det känns som ett antagande att vackerhet är eftersträvansvärt.
Falla tolkar jag som att dö, vet inte om det är riktigt, och då blir den sista raden ganska bra för mig som sista rad, för du antyder att den nuvarande sfären är ändå vacker, men målet är att falla in i en ännu vackrare.
Så där håller jag inte med dig Linus, effekten som skapas i slutet på andra strofen passa bra som ett crescendo eller kanske till och med en sorts peripeti som bygger upp tension-et inför sista strofen.
Det fungerar inte att ha "hur faller man vackert då" i slutet, inte med vad sista strofen handlar om.
Och jag håller med Araneya, varför ska man falla vackert alls? Falla = dö, det stämmer, och vad jag funderar lite över är varför vissa vill ha en vacker död? Det tas upp i vissa böcker man läser ibland och det känns så onödigt, jag tror inte det går att se vacker ut precis när man dör. Livet är vackert och vad som händer efter döden är vackert, men inte själva ögonblicket när man dör. Hur skulle det kunna vara det när det är omgivet av så vackra saker?
Att det inte passar in i den nuvarande sista strofen fattar jag själv, duh. ;) Men jag vidhåller att det hade varit en bra finish på dikten, beroende på hur du vill att den ska läsas eller vilken ton du önskar att den ska avslutas på. I grund och botten är det ju stilistiskt stiligt att avsluta med en iteration av diktens strukturmässiga mantra.
Jag antar att det också beroe en del på hur man tolkar dikten. Själv tänkte jag inte alls på död när jag läste den, då man faller ganska många gånger i sitt liv och är mån om att stappla sig upp så snabbt som möjligt och låtsas som ingenting. I det sammanhanget skulle den sista raden i andra strofen fungera bra som en avslutande resignerad suck -- men sedan är jag ju också inte något vidare på lyckliga slut, vilket kan förklara varför jag är lite fäst vid en sådan avslutning.
Gällande en vacker död -- (8) He wants to die in a lake in Geneva, where the mountains can cover the shape of his nose -- kan jag hålla med om att det känns som en meningslös eftersträvan, men jag sympatiserar ändå med längtan. De flesta känner obehag inför tanken på döden, och då är föreställningen om en vacker sådan en tröst. Likaså oroar sig många -- och antagligen för många -- om hur de kommer att bli ihågkomda, eller om de kommer bli ihågkomda. I brist på livsgärningar av rang och betydelse tröstar man sig med en omsjungen död.
Personligen tycker jag det finns saker som är mer relevanta än sättet på vilket man dör. Det finns trots allt -- förhoppningsvis -- en hel del andra saker som ska kräva ens uppmärksamhet innan dess.
Jag känner mig myeckt mer attraherad till en minnesvärd död, vacker eller ej.
http://en.wikipedia.org/wiki/Misao_Fujimura
Denna killen hade en cool död imo.
Vad är egentligen vackert? Döden har ju stor mystik och kraft, kan inte det på sitt sätt också vara vackert? Förvandlingen från liv till död, en resa mot en vackrare sfär. Det känns som att hela processen är så betydelsefull och att det på så sätt är vackert. I grund och botten är ju vackerhet subjektivt, så därför är det svårt att argumentera över.
Linus, det förstår jag att du fattar, men eftersom jag tänkte på död när jag skrev den så känns det logiskt att avsluta med att falla in i en vackrare sfär eftersom det är slutet på allt så att säga.
Jag kan också känna att man skulle vilja ha ett fint avslut på sitt liv, men det är ju ändå omständigheter i livet som gör att ens död blir intressant. Det är själva dödsögonblicket som jag inte tycker är vackert.
Att säga adjö till livet, att ta steget över till efterlivet, allt det där tycker jag är otroligt vackert på många plan. Mystiken och kraften i det också, som du skriver Araneya.
Men att dö, när kroppen helt enkelt ger upp, det är något som ofta glorifieras i filmer och böcker, men i verkligheten så har jag inte hört talas om någon som har dött vackert. Det kan vara värdigt, sorgligt och allt möjligt, men att dö är inte vackert.
Appropå "Tonen är ganska intressant också: ganska resignerad", så tänker jag mest att döden oftast inte är något man kan göra åt, det kan vara andra som orsakar den i t.ex. krig, det kan vara sjukdom eller bara gammal ålder, men för det mesta är det inget man avgör själv. Till skillnad från böcker och filmer är det svårt att göra det fint då, man väljer inte helt omständigheterna och man har inte kontroll över sin kropp när den dör.
Vad tänkte du förresten när du tolkade den som att falla på olika sätt i livet?
Sen kan jag tycka det är lite sorgligt om man vill bli ihågkommen för sin död, är det inte livet man borde vilja bli mind för? Hur lång tid tar upptakten till ens död egentligen jämfört med all tid man spenderar på att leva? Då borde man ju göra något av livet istället...
Du skiver väldigt fint:)
Falla vackert, lite som att falla/gå under på rätt sätt genom att behålla dignity (usch, Ib språket...) Har inte tid att läsa kommentarerna så det kanske redan står. Men men, det jag tänkte säga var i alla fall att jag tyckte om den
Alex: "Vad tänkte du förresten när du tolkade den som att falla på olika sätt i livet?"
Åh, det kan vara både det ena och det andra, livet är turbulent: uppbrott ur ett långvarigt förhållande, förlust, känslan av att tappa kontrollen på ett eller annat sätt (ex. genom att köpa en hel hög med aktier som kraschar dagen efter...), konkurs, att inse att livet inte blev så mycket som man hade förväntat sig.
Sådana motgångar är på ett sätt att falla, och när man går igenom exempelvis personlig konkurs vill man nog oftare än inte göra det med högburet huvud, eller en spelad axelryckning. Man vill undvika att visa för mycket sårbarhet, eller hur hårt man blivit slagen ner till jorden. Det vill säga falla vackert. Det var min tanke från början åtminstone.
Dödsögonblick i sig tror jag sällan kan vara vackra -- generellt kan de nog vara väldigt obehagliga att bevittna. Dödsögonblicken har romantiserats ganska kraftigt i fiktion, både i skrift och på bildrulle. Det är omständigheterna som kan göra det hela vackert.
Tron på ett efterliv gör nog både att ens inställning till döden blir mer avslappnad och att man oroar sig mindre, men jag tror att många -- troende som ateist -- känner sig osäkra på vad som egentligen kommer efter. Om det nu är så att det inte finns någonting efter döden så är ju dödsögonblicket/n ens sista stund i rampljuset, och då vill man ju ta till vara på den på bästa möjliga sätt. Inte bara för att hålla ens rykte och arv vid liv ett tag till, utan också för att publiken ska minnas en.
Det är nog något man kan fundera över, men det är något som är direkt ohälsosamt att oroa sig för. Döden kommer när han gör, och man tjänar inget på att spänt vänta på honom. Man mår garanterat bättre om man fångar dagen bäst man kan tills det är dags.
Håller med ara, vackerhet är subjektiv. Jag tycker döden är vacker. Som koncept, som ögonblick, på film, i litteratur, i verklighet. Det är speciellt. Ser hur själen lämnar ögonen (the windows to the soul), and if it involves blood - well blood has always been aesthetically pleasing. Tror att huruvida man finner death as such vacker beror på vad man associerar det hela med. Och de finns alltid de som ser döden som något relieving - livet är förjävligt ibland, och då tänker de "ja men om jag dör är det borta" och då tänker de "fast då skulle jag ju inte få uppleva hur allt löser sig" and in that way death makes them live on. Dödsromantik kommer alltid att leva (ha ha) eftersom vackerhet är, right on, subjektiv.
Exakt Emma, du sa allt som jag skulle vilja säga:)
Skicka en kommentar