torsdag 2 april 2009

För kort för titel.

Det här är varken poesi eller novell, men på inrådan av en kamrat som tyckte att den var "artsy" så laddar jag upp ändå. Jag gillar inte att vara tyst för länge.

Jag ber på förväg om ursäkt för kvaliten -- det klottrades ner snabbt innan läggdags uppe i skoböjderna.

---


Ljus!---

Gårdsplanen var tom sånär som på en traktor som majestätiskt tornade upp i verandalampans sken, och den stora kastanjen vars omfång överblickade både mig och en större del av gårdsplanen. Min korta tur till pannrummet avbröts -- irreguljärt och oväntat -- av något så simpelt som en blick emot himlen.

I fjärran var stjärnorna. Betydligt närmre tycktes deras fallande, frostiga kusiner vara. Under mig knakade den ruttna, frusna brädan vid altanens kant.

I jympadojor och t-shirt och åtta minusgrader stod jag och beundrade himlavalvet, oförmögen att varken gå vidare eller känna kylan, eller för den delen bryta min hänförelse för något så simpelt som att fylla på värmepannan och därmed försäkra att min familj skulle ha värme hela natten. Vad är väl civilisation och överlevnad jämfört med hänförelse över en himmel som aldrig tar slut? Vad spelar en natts värme för roll, tänkte jag inte men borde ha gjort, när jag tittar in i evigheten? Vad gör väl prov, tusen sorger och stress och värk i själ och hjärta, och vad gör väl ett konsumerande samhälle och en obegriplig finanskris när vi egentligen inte är mer än glimtar i universums spotlight?

I olämpliga pjadder och med gåshud kände jag som att jag såg något överjordligt. De fallande stjärnorna smälte på panna, kind och öga och Moder Natur och det stora kretsloppet tycktes bjuda mig till dans.

När trna domnade bort fyllde jag på pannan, och gick sedan in för att diska stekpannor efter en middag på blodig entrecôte. Snön slutade falla dagen efter.

2 kommentarer:

O sa...

jag gillar bilden du målar upp, stjärnhimlen. och tankarna som följer. det är rätt sorgligt att vi tar oss själva så allvarligt. precis som att vi pyttesmå prickar bland biljontals andra kan ändra något...

i avsaknad av nåt mer intelligent att säga: mycket fin =)

Luftmensch sa...

"precis som att vi pyttesmå prickar bland biljontals andra kan ändra något..."

Vi kan dock arbeta för att förändra livet för andra, lika små, prickar. Det är värt det - in the long run \o/
---

Pah, borde ha lämnat en kommenterar här för flera dagar sen.

Detta är en vacker berättelse, den påminner mig om en gång då jag var på läger med min högstadieklass mitt ute i någon skog här i Skåne.

Vid något tillfälle så begav jag mig ut i skogen mitt under natten och såg upp mot en sky som inte längre var täckt med ljus från städer.

Stod där och stirrade upp med vidöppen mun i flera minuter, det var första gången jag hade sett vintergatan och så många stjärnor på en gång.

Tänkte inte så mycket på evigheten då, utan mer på hur oändligt vackert det var.

:I