fredag 6 mars 2009

Dikt utan namn

Du var en flicka som visste vem du var
Älskade när du var liten än
Fann att kärleken var underbar
Och du en flicka som dyrkade den

Evighet var hemma i vart samtal
Du såg en början utan något slut
Men ni hade inget eget val
Och tiden tillsammans rann ut

Som efter timglasets sand
Eller ord av snö som töat bort
Fanns i ert gemensamma land
En tomhet som avståndet gjort

Sittande på en klippa
Tittade du ut
Och hoppades ni skulle slippa
Det avståndet till slut

Men det kunde växa sig större än
Genom avstånd er emellan
Efter ord och handling fann du dig sen
I ett mörker du känt så sällan

Och i ditt avlägsna land
Grät du kinderna våta
Och fann i efterhand
Att du hade svårt för att förlåta

Arg och ledsen och utan tillit
Var du länge och är nog än
För sedan tog livet dig dit
Du kunde bli sviken igen

Men försökt att tänka nu i efterhand
Nu när flickan är en kvinna,
På att du dragit lärdom på egen hand
Av att se den första kärleken försvinna

Och även om rädslan dröjer än
Dröjer även annat att ge åt någon sen
Du har mycket kärlek kvar min vän
Du kommer att kunna älska igen

Ja, det här blir väl min sista CAS-dikt skulle jag tro (och läskigt personlig var den också), men så länge jag har något att lägga upp så kommer jag nog att fortsätta göra det, och det hoppas jag ni andra också gör!

Tack för alla underbara grejer ni lagt upp hittills =)

5 kommentarer:

Meng sa...

Som efter timglasets sand
Eller ord av snö som töat bort

Sorgligt och vackert. Jag älskar de ovanstående raderna. Jag tror dikten blir ännu bättre av att man har en aning om vad du skriver om. Tonen i dikten är väldigt fin, som en melankolisk röst som beskriver utan att bli för sentimental, men som ändå ger tröst.

Lucidor sa...

"Det var bannemej det finaste jag hört sen jag konfirmerades! Vill du ha ett fikon?"

H.K.K. Bergdahl får stå för min kommentar här: det här är nog det bästa jag har läst av dig, och det säger inte lite med tanke på vad man har att jämföra med. Jag skulle kunna berömma stilmedel och tekniker men det skulle kännas futtigt -- jag nöjer mig med att ta av hatten och bocka. En väldigt vacker dikt -- och som Meng säger, den får ytterligare djup om man vet historien bakom -- av en väldigt skicklig poet. Bravo.

Anonym sa...

Vackert:)

O sa...

i... don't really know what to say, it's so beautiful.. yes, i am speechless. you portray it so well, the loss and the handing over of a heart, the trust that can be broken, what you say that you don't really mean and so on...
just, beautiful =)

Alex sa...

Tack =)

Jag blir alltid lite nervös av att lägga upp personliga saker, det ligger så mycket bakom då, känslor men också referenser till saker som kanske inte är logiska för andra (som namn sammanbundna med ett hjärta, skrivna med snö på en husvägg)

Men trots personliga detaljer så är kärlek väldigt tacksamt att skriva om för det går ändå på något sätt att relatera till. Känslorna tar personliga uttryck men är i grunden samma känslor som många känner, om ni förstår hur jag menar?

Jag vet inte riktigt vad jag pratar om längre, men tack för era kommentarer, det fick det att kännas bra att lägga upp den här =)