I dream of the summer heat.

I think of a city in summer heat
where I ran along the canal
trying to catch the sun playing
in the water and in your hair
your sunglasses glistened as you stood on tiptoe
planting a kiss on my cheek
and we laughed at our love-drunk silliness
and we laughed at life and danced along
the canal in the summer heat

I think of a summer night, a night in the city
where I sat on the grass by the river in the park
looking at the stars and feeling the breeze
as you handed me a beer and told me
“I like my girls silly”
and we laughed
at our drunkness and our silliness
and we laughed at life and smiled along
with the summer night stars in the river

I think of a summer of freedom
when we traveled from festival to festival
living in tents and living it rough
sex at the beach and by the grill at night
laughing at all the crazy things we'd done
and laughing for no reason at all
As I looked out from the stage,
I saw you in the crowd as you mouthed
“Baby, stop dreaming,
I never existed, but maybe I will”
And I cried as I realized,
dreams of summer are always too far away.

Livet i ett nötskal

att pendla varje jävla dag
är att göra väntan till lag
gemensam apati och likgiltighet
oändlig tid i gemensam ensamhet
i väntan på En Annan Tid Och Plats
ovetande om vad som nu har skapats:

en maskin, en maskin
gör samma sak, gör samma sak
om och om och om och om och om och om och om och om och om
igen och igen i oändlig repetition
Vart försvann människan?

till En Annan Tid Och Plats
där liv inte behövts bevarats
där framgång definieras
av avsaknaden av
mänsklighet

jobba, jobba, jobba, jobba
bort din sura min
så att någon gång så kanske, kanske
i den ökända framtiden
så kanske du kan bli din

Stå stilla en stund

Vänta, stanna, stå stilla en stund
Stanna på kanten till din avgrund
Sluta drömma om att sova en blund –
Att vila under himlen i din begravningslund

Titta ner i djupet, vad är det du ser?
En enkel lösning, när du inte orkar mer?
Vänta, stanna, stå stilla en stund, jag ber
Att du stannar på kanten och tittar ner

Titta tillbaka, långt innan moderna påfund
Långt innan vi såg jorden som rund
Och gamla gudar fylldes av avund
Över livets förgänglighet – att vilja utnyttja var sekund

Men vilja blev ville och du vill inte mer
Du ser bara mörker, varthän du ser
Vänta, stanna, tänk efter en stund, jag ber
– Se dig omkring och fall inte ner

Öppna ögonen, försök komma underfund
Med att en slit-och-slängsyn på livet ej är sund
Och stanna, stå stilla en stund
Stå stilla tills du står på stadig grund

Asagudar på akuten

Om de gamla gudarna kom till vår värld
Skulle de förfasas över lätthet och flärd?
Eller skulle de fröjdas och roa sig
Dra i sig mjöd och dra ut på galej?

Kanske skulle Tor ragga när han supit till
"Du kan känna på min blixt om du vill"
Samtidigt som en alldeles förfärad Frej
Hör Hugin och Munin komma ut som gay

Kanske skulle de dricka laget runt
Tills lagret börjar bli alltför grunt
Och klagande gudar beklagar sig
Över att ölen inte räcker till, åh nej!

Kanske skulle de sluta kvällen på akuten
Eller inlåst på avdelning som är sluten
Efter att Tor har antastat unga mör
Och resten supit tills levern sakta dör

Ja, jag undrar vad vår värld hade gjort
Mot gudarna om de lämnade sitt fort
Klev ur böckerna om en äldre lära
Och såg vår värld locka, eller förfära?

Skrev den här någon gång i höstas efter utmaningen att få in rimmen "nej", "galej", "Frej" och "gay" i samma dikt...

Untitled

Himlen är grå;
inget finns att uppnå.
Bättre kan man må
än när apatin smyger på --
det var för länge sen jag använde händerna.

Men fast nöjena känns små
så är jag nöjd ändå,
att jag slipper att må,
som jag gjorde då
när hjärnan tycktes rinna ut mellan tänderna.

Och även så,
när du vill ha något att slå,
finns tröst ändå
och kraft att få:
en dag är du fri, pensionär och matar änderna.

Fotnot: Som en liten anekdot känner jag att jag måste posta det lilla stycke som inspirerade dikten. Jag satt och hade tråkigt och spammade folk på MSN trots att de inte var vid datorerna, och jag råkade då, mer eller mindre av misstag ta fram denna strof, och idéen bakom strukturen återanvände jag sedan i dikten. Håll till godo.

Henne vill jag få,
hon med ögon blå,
så hej och hå;
sug min tå,
men snälla, använd inte tänderna.

Att lita

Hur vågar man lita
Om man en gång blivit sviken?
Hur vågar man hoppas
När man kan bli besviken?

Kan man släppa in någon
När en annan brutit sig ut
Och lita på att de stannar
Och blir kvar till slut?

Går det att släppa taget
Utan att tappa det
Och falla från höga hästar
Med någon slags säkerhet?

Kan man våga hoppas
På att inte bli vilseledd?
Kan man våga lita
När man känner sig rädd?

Okej, den här är faktiskt ny, dock lite av ett hastverk eftersom 3/4 strofer var delvis stream of consciousness...

Vår värld

Jag tittade igenom lite gamla dokument och hittade en ytterst pessimistisk (och inte särskilt bra) dikt från när jag var ung och arg på världen år 2005. Ja, kära hjärtanes, det var längesen det...! (*grandma mode*)

In i en mörk dimma
Genom svarta snår
Hoppas jag kommer att finna
Ett lyckligt slut, om det går

Djupare och djupare in
In i det fruktansvärda
Vill få det att förstå, ropa ”försvinn!”
Men jag har ingen makt, måste uthärda

En mörk dimma som omsluter
Tvingar sig på
Tror att jag ska höra folk som tjuter
Men inga ögon är öppna, ska det vara så?

En undermedveten fråga
Som inte hinner ställas, när jag gömmer mig
För snåren blir vassa, jag kommer aldrig att våga
Man måste akta sig

Ensam mitt ibland allt
Så mycket folk som inte orkar agera
Ensam just när det är kallt
När värmen inte kommer att komma mera

När mänskligheten blöder
När de vassa snåren sticker och allt är färgat av blod
Då borde man förstå att ensamhet bara ensamhet föder
Men man tror att ”ensam är stark” trots att det inte handlar om mod

Och när vi behöver någon att luta oss mot
Då försöker vi kämpa igenom dimman
Men möter misstänksamhet, hat och hot
För när mörkret sluter sig, vem kan man lita på i sena timman?

Varför ta en risk när man kan gömma sig i taggiga snår
Livet är ju viktigast för de flesta
Men ändå sticks människor sönder, blöder ihjäl av sina sår
När dimman förmörkar synen, då styr rädslan det mesta

Kylan tränger in överallt
En blodig värld framför mitt öga
Men i människors hjärtan är det alltjämt kallt
Fanns det någonsin en sanning så hjälper den föga

Ett trassel, ett virrvarr, ingenting som blev till allt
Djupa stick av taggar, öppna sår
Rädslan förmörkar tusenfalt
Den jord vi en gång kallat vår

Nu finns inget som är allas
Bara allas egen ensamhet
Ett mörker som inget annat kan kallas
Än bevis på hur lite vi egentligen vet

Jag springer i en mörk dimma
Vet inte om jag någonsin kan hitta ut
Det fanns en känsla jag nyss kunde förnimma
En känsla om att värmen för alltid var slut

Människor som aldrig förr, ändå är vi ensamma
Fast i ett mönster där vi inte kan hitta ut
Trots att vi älskar varandra så är hatet ett och detsamma
Det fanns en gång en början, blir det någonsin ett slut?

Ja, i Ystad!

Jag har bott i Ystad i nästan tio år nu. Under en hamnpromenad imorse gick jag över gamla minnen och intryck och kom fram till att det nu var dags för mig att dra mitt strå till stacken, och hjälpa till med marknadsföring av sydkustens pärla; porten till Österlen; filmstaden; handbollsstaden! Ystadt.

Fotnot: "Ja, i Ystad!" är en reklamslogan som Ystad Kommun använder/har använt för att marknadsföra staden. Den går ut på att ta bilder av en plats i Ystad -- exempelvis teatern -- och därefter lägga in en absurd jämförelse: "Teater Scala? Ja, i Ystad!" Jag bävar fortfarande för dagen de fotar Ystad Studios: "Hollywood? Ja, i --"

Dikt utan namn

Du var en flicka som visste vem du var
Älskade när du var liten än
Fann att kärleken var underbar
Och du en flicka som dyrkade den

Evighet var hemma i vart samtal
Du såg en början utan något slut
Men ni hade inget eget val
Och tiden tillsammans rann ut

Som efter timglasets sand
Eller ord av snö som töat bort
Fanns i ert gemensamma land
En tomhet som avståndet gjort

Sittande på en klippa
Tittade du ut
Och hoppades ni skulle slippa
Det avståndet till slut

Men det kunde växa sig större än
Genom avstånd er emellan
Efter ord och handling fann du dig sen
I ett mörker du känt så sällan

Och i ditt avlägsna land
Grät du kinderna våta
Och fann i efterhand
Att du hade svårt för att förlåta

Arg och ledsen och utan tillit
Var du länge och är nog än
För sedan tog livet dig dit
Du kunde bli sviken igen

Men försökt att tänka nu i efterhand
Nu när flickan är en kvinna,
På att du dragit lärdom på egen hand
Av att se den första kärleken försvinna

Och även om rädslan dröjer än
Dröjer även annat att ge åt någon sen
Du har mycket kärlek kvar min vän
Du kommer att kunna älska igen

Ja, det här blir väl min sista CAS-dikt skulle jag tro (och läskigt personlig var den också), men så länge jag har något att lägga upp så kommer jag nog att fortsätta göra det, och det hoppas jag ni andra också gör!

Tack för alla underbara grejer ni lagt upp hittills =)

Snabbis

En sista bild nu, för att avsluta min CAS. Jag måste säga att det var en mycket trevlig idé, denna pottery blog. Hoppas ni regelbundna posters kommer att lägga upp dikter här även efter att CAS-portfolio har lämnats in och reflections är ett minne blott.

Det här skulle egentligen vara en mer noggrann bild, men jag orkade inte färgläggning som vanligt. Inspiration från ett mycket fint porträtt på sexypeople-blog.com (namnet låter fel, men det är en förvånadsvärt underhållande sida).

Jag kan fortsätta i evigheter...

Ett botemedel i ett litet litet vitt
Det finns alltid något att följa, ett snitt
Något som kan göra oss hela, göra oss kvitt
Det mörka och det svåra, allt det som är mitt

Var finns allt det där de pratar om, lycka och tro
Hur kan de fortsätta leva, var fann de sin ro
Hur delar de mörkret, vart gjorde sanningen bo
Jag är en tjuv, för varje sekund jag lever, den måste jag sno

Och det finns ingen annan väg än den vi går
Den vi väljer, den som är lång, den som är svår
Hur du än gömmer dig, hur du än stirrar på dina tår
Finns det ingen annan väg, för den vi valde, den är vår



// ... att posta massa impulsivt skit. Men eftersom våran "supervisor" för detta CAS-projekt förmodlingen hälsar på bloggen denna veckan tänkte jag posta något på svenska. Keep up the good work everyone! CAS is soon over, but the pottery blog lives on!

Vad betyder det?

Ett
Noll
Ett Noll
Noll Ett Noll
Ett Noll Ett Noll Ett
Noll Ett Noll Ett Noll Ett Noll Ett
Ett Noll Ett Noll Ett Noll Ett Noll Ett Noll Ett Noll Ett

Liv?

I brist på annat

Eftersom mockveckan har dödat min kreativitet och mitt förråd av nyare dikter har tagit slut så tänkte jag istället lägga upp den första dikten jag någonsin skrev. Jag var tio år, satte malplacerade citationstecken kring både titeln och av någon anledning mitt namn, och skrev om döden, som jag väldigt tydligt inte hade någon erfarenhet alls av... MEN! Den var i alla fall inte baserad på något jag skrivit med kylskåpsmagneter, den har inte dåliga rim som låter emo bara-för-att-det-ser-fint-ut och den är inte skriven på felstavad engelska! (slutsats: ett av mina bättre verk före 18 års ålder!)

"Döden"

Hon är borta
men ändå inte
Hennes kropp saknas
och närvaron likaså
men själen är med oss
för alla minnen
gör att hon lever kvar
inombords.
Sorg och saknad
finns i hjärtat
som en tagg
som inte går att få ut.
Gråt inte,
endast kroppen är död
själen lever än
och kommer aldrig att dö.
Sörj inte,
hon är med oss
hon inte bara ser oss
hon även skyddar oss,
ler och visar rätt väg.
Sörj inte,
men glöm inte heller
så låt oss minnas
utan att sörja.
Låt naturen ha sin gång
Liv kommer, liv går
och det gäller alla
även henne

"A"