Något sagt och gjort – det förflutna är en sluten port
Ett enda ord fel, kan sätta allt på spel
Och det finns inget att ta tillbaka
man får lydigt äta upp sin kaka
Det kvittar om den är bränd,
det du gjorde ledde till en återvändsgränd.
Och om du vill ut - får du hitta ett slut
Smärtstillande rakblad är en start
en början på ett slut som samlar fart
Kanske är det därför du bara vill försvinna
se dig själv krossas, ditt skinn brinna
ingen annan än du känner din egen skam
- kanske är det därför du försvann
Det är inte konst, det är inte dramatik
det är en väg och en önskan som blir sannolik
Att ge upp och förstöra allt omkring en
är det första steget: få folk att lämna dig igen
I en själ så förvirrad finns inget att hämta för dem som kan hoppas och drömma
en själ så ensam, fördärvad och kall borde de alla bara glömma
För i ensamheten finns ingen annan att skada
än dig själv.
Inte egen smärta som gör ont och svider
men allt omkring, alla andra som lider
Du känner dem i ditt hjärta - och allt de känner får dig att skrika
får dig att se din ondska och med den dig förlika
Det du ser i spegeln är en illusion
smink och falska leenden kan inte störta det destruktiva monstret från sin tron
Så fortsätt försöka att täcka över dina misstag och felsteg och glömma alla personer du sårat
med dina ord och ditt mörker, alla de ansikten du tårat
I ensamheten ser du dem framför dig
om sista ordet blir ditt så återhämtar de sig
efter att roten till problemet är uppdragen
för efter mörkret försvunnit kommer dagen
Dagen då du inte finns mer
- du tog mod till dig och hoppa ner
och du finns inte mer
Och världen är bra och fin och underbar
du finns inte mer
din ondska och ditt mörker finns inte kvar.
------------
SMYGREKLAM OBS OBS - min blogg dog. Fråga inte varför om du inte vill ha en lång, smärtsam, självömkande förklaring. DEN GODA NYHETEN HOWEVER. Är att jag HAR EN NY BLOGG. YES. yellowangel.blogg.se - Så kolla där istället. Jag lovar, den innehåller ingen sentimental skit - bara bra musik. :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Så sorglig och så full av självhat... Jag gillar den skarpt.
Oj, musik-blogg! oj!
:x
"För i ensamheten finns ingen annan att skada
än dig själv."
Åh, håller med Void, detta är vackert.
Väldigt, väldigt bra skriven...! Men otroligt sorglig, ingen borde få känna så
"Det du ser i spegeln är en illusion
smink och falska leenden kan inte störta det destruktiva monstret från sin tron"
Utsidan räknas mest för den märks mest? Insidan kan löpa amok, bara det inte syns? Utseendefixering, depression, ätstörningar, självmord - massinvasion av destruktiva monster. En fredlig värld i krig, har vi ingen konkret fiende att hata så hatar vi oss själva
yes, väldigt bra tolkat. insidan löper alltid amok hos vissa, men det syns ju inte. bara ibland syns det. eller när det har gått för långt. eller när man inte orkar gömma det längre. för om man inte gömmer det, ja vad händer då. då blir man utpekad, viskad om, folk undviker en. då kommer skammen. varför, varför jag. och efter skammen är man rätt så fast i hatcirkeln. skam föder mer skam som föder mer hat och matar det destruktiva monstret som blir alldeles överlycklig.
Först, omdömet: väldigt målande dikt, jag gillar den. Jag hade kallat den vacker också, men motivet är så svart att jag känner mig rent sorgsen av den. Men du skriver fint, det ska du veta.
Det är något väldigt mänskligt i att negativa känslor och tankar föder nya av samma sort likt någon sorts illasinnad svamp. Att se sig själv i ett -- minst sagt -- dåligt ljus likaså. Att förhindra att det negativa och självbilden blir permanenta är en strid i sig som aldrig är lätt, men ändå långt ifrån omöjligt.
Det farliga är om självbilden blir permanent och man blir övertygad om att spiralen neråt är oundviklig och absolut och att världen faktiskt är gladare utan ens egen existens. I sådana lägen får man dra sig upp med vetskapen att det många gånger tyckts ha varit på väg åt h-e, men att det har löst sig ändå.
Jag håller med Alex. Ingen borde behöva känna så.
Varje gång jag läser denna dikt så tycker jag om den ännu mer, märker nya nyanser i spåket och allting är bara så, så vackert på något sätt.
Dina rim (både in- och kors-) träffar rätt och känns inte forcerade, tvärtom, dikten är genomgående naturlig och flyter på fint rytmiskt, även med den oregelbundna längden på raderna. Temat träffar en som en käftsmäll och lämnar en med en oerhörd sorgsenhet och en ilska - det är inte rätt, som både Alex och Wellington säger: ingen borde få känna så. På så sätt uppmanas en kämpaglöd eller en räddarmentalitet, eller, beroende om du känner igen dig eller inte, en känsla av samhörighet.
Som jag ursprungligen skrev, så gillar jag den skarpt, det är en väldigt kraftfull och välskriven dikt.
Skicka en kommentar