Vår värld

Jag tittade igenom lite gamla dokument och hittade en ytterst pessimistisk (och inte särskilt bra) dikt från när jag var ung och arg på världen år 2005. Ja, kära hjärtanes, det var längesen det...! (*grandma mode*)

In i en mörk dimma
Genom svarta snår
Hoppas jag kommer att finna
Ett lyckligt slut, om det går

Djupare och djupare in
In i det fruktansvärda
Vill få det att förstå, ropa ”försvinn!”
Men jag har ingen makt, måste uthärda

En mörk dimma som omsluter
Tvingar sig på
Tror att jag ska höra folk som tjuter
Men inga ögon är öppna, ska det vara så?

En undermedveten fråga
Som inte hinner ställas, när jag gömmer mig
För snåren blir vassa, jag kommer aldrig att våga
Man måste akta sig

Ensam mitt ibland allt
Så mycket folk som inte orkar agera
Ensam just när det är kallt
När värmen inte kommer att komma mera

När mänskligheten blöder
När de vassa snåren sticker och allt är färgat av blod
Då borde man förstå att ensamhet bara ensamhet föder
Men man tror att ”ensam är stark” trots att det inte handlar om mod

Och när vi behöver någon att luta oss mot
Då försöker vi kämpa igenom dimman
Men möter misstänksamhet, hat och hot
För när mörkret sluter sig, vem kan man lita på i sena timman?

Varför ta en risk när man kan gömma sig i taggiga snår
Livet är ju viktigast för de flesta
Men ändå sticks människor sönder, blöder ihjäl av sina sår
När dimman förmörkar synen, då styr rädslan det mesta

Kylan tränger in överallt
En blodig värld framför mitt öga
Men i människors hjärtan är det alltjämt kallt
Fanns det någonsin en sanning så hjälper den föga

Ett trassel, ett virrvarr, ingenting som blev till allt
Djupa stick av taggar, öppna sår
Rädslan förmörkar tusenfalt
Den jord vi en gång kallat vår

Nu finns inget som är allas
Bara allas egen ensamhet
Ett mörker som inget annat kan kallas
Än bevis på hur lite vi egentligen vet

Jag springer i en mörk dimma
Vet inte om jag någonsin kan hitta ut
Det fanns en känsla jag nyss kunde förnimma
En känsla om att värmen för alltid var slut

Människor som aldrig förr, ändå är vi ensamma
Fast i ett mönster där vi inte kan hitta ut
Trots att vi älskar varandra så är hatet ett och detsamma
Det fanns en gång en början, blir det någonsin ett slut?