söndag 30 november 2008

Is there anyone who truly lives?

When the end comes.
I've been told it's beautiful.
Like a soothing lullaby.
And the end to this
to crippling inwards
holding your chest tight
so it wont break
the ribs protruding

soaring into the sky
help me leave behind
all the reasons to exist
when alone and empty
and forgetting
not pretending
it gets easier to end

this lie has lived too long
the chorus is fading
a single note adrift
and still no fairytale fireworks
Must give up the thought
that someone else
can save me from myself

seeking out the moment
searching in my mind
cursing the crossfire
one more word and
I won't survive
everyday I'm amazed
that I'm not scared

not scared to die
and everyday I think
if it happened today
I wouldn't mind
I would even embrace it
nothing for anyone to gain
so why not end the strain

emptiness in the eyes
the tide that passes me
is there anyone who truly lives?
Why does the answer
scare me to suicide
while some can still hope
for a future

lördag 29 november 2008

Monologue I 0.1

So I sold my soul and showed up here at last. Very well, it was to be expected.

I refuse to classify this as poetry or story, and have therefore settled for calling it a monologue. Screw structure and cross-rhyming -- I am as feeble at that as I am at painting; skiing; wind-surfing; calculating moles per deciliter; playing piano; or sculpting in marble. In some ways, that is what this one is about: trying to impress that Aphrodite incarnate that you saw by the bar desk, all while feeling that you, compared to her presumed demands, is little but dirt under a boot due to all the things you're not able to do. Now I am out before I spew out any more presumptions about it.

---

I don't look great
and how I got here I don't know.
But still, girl, is this seat taken?
My mates are all gone
and my jacket with them,
and girl you're radiating.

Well my hair reeks of hair gel,
but yours's shining like true gold.
Yes, I'm serious - sure, I mean it!
You look like taken from the seventh heaven.
Who, me, flattering?
I couldn't and I wouldn't,
I've never done much flirting.

No, I don't really do sports
and I'm a sucker at swimming.
Which I guess is a pity
considering I've been drowning in your eyes since I got here.
No, I know, I'm no poet:
I can't even find my own clichés.
But I swear, I do love your eyes, for real.

Yes, there's a lot that I can't do,
and much less that I really can.
But come on, girl, give me a chance:
I'll be your Romeo without lute,
or your Maverick without a plane.
What I lack in skill and possession,
I'll make up for with compassion.

I don't look great
and I can't fucking sing,
but at least I'm being fully sincere.
I think you're beautiful,
and you don't seem to mind me --
babe, my bed is cold. Can I follow you home tonight?

---

There is a possibility that this one will show up again, in a revised and hopefully more distilled version.

/w.

fredag 28 november 2008

Gå förbi godhet

En rostig nyckel öppnar himlens lås
Ovanför mängder av människoliv
Liten nyfiken ängel genast slås
Av människans behov av tidsfördriv

Ständigt fulla av egen målfullhet
Stannar ingen upp och ser sig omkring
För vad som spelar roll är att de vet
Att de är på väg till någonting

Så bak en vilsen och stilla fasad
Hinner ingen se den sanna identiteten
Hos en i människans maskerad
Där kroppen döljer inre skönheten

För obemärkt och väldigt sliten
En ängel på jorden, tyst och stilla
Tycks mitt ibland oss ack så liten
Men störst av alla vill inget illa

Och mitt bland livets ondskefullhet
Finns en vacker bit av stilla ro
För bland oss alla i hemlighet
Har människoklädda änglar slagit bo

onsdag 26 november 2008

wohoo, äntligen ,,,HAHA, hm här är några (bra, deep shit,) dikter i alla fall...

Barndom

Ditt samvete
ändrar kurs
Din rädsla gör entré
Ditt omtycke förblir förvirrat
Ditt lugn chockar mitt emot sig själv
då jag väntandes mot slutet av
dikten bär på en spegel

Jag får syn på min barndom och motvilligt svalnar
känslorna för min lekfullhet
Drastiskt gräver jag mig upp ur
tyngden av simpla tankar och finner mig
emellan den växande och maktlystna orolighetens källa

Minnens kryddade dofter fångas in i känslan av
mänsklighetens ogrundade och
oprofilerade resultat
av universums diskreta sammanfattning
över den oförskämda och
blotta nyfikenhet som
ständigt letar efter ruljangsen av lycka

Viljan från ditt gömställe
i själen liknas vid ett
fåtal av denna jords härskare och
tyranner men också helgon och änglars
tankar och åsyn över
Kärlek

För ser du inte in i själen
och inte klarar av det förvridna och groteska
motståndet drunknar du i
hjärtat till den elake där
det råder falska stängsel mot rädslan
Själv

Himlarikets tårar bjuder in dig
till en vistelse av dess hem med utsmyckade
portar av guld som reflekterar ljuset
av dina skyddsänglars aura

Din omgivning fylls av stoft och
Du inser snart att din existens
hör hemma på det jordfasta
och nersmutsade icke själsvänliga
moder jord då din trygghet vänder
ryggen till och förnuft flyttar åter in
igen

Beslutsamt flyr tankar bort
då de simmar ut eller lyfter sina
vingar som de en gång gjorde upplysta som
de första levande organismerna på jorden

Som när ett nyfött barn
dras ut till världen
måste navelsträngen klippas
Än en gång klipps bandet av
Och barndoms minnen löper amok
i huvudet på den reflekterade mannen
Och spegelbilden visar en förnybar
energikälla i form av mitt leende

Lyckan svävar inom mig
Mörkret kamoflerar sig i skuggan

Den smaragdfyllda porten till paradiset har ett handtag
som Gud låter fresta människan med sin hand till hans heliga mark
Men närmare den allsmäktige
går ej att vara
Men vad kan då
minnen och vänskap
uppfylla om inte
Kärlek?






Himlen

Som en öppen och känsloladdad yta
upplevs molnens fader som upplyftande känsla för människans betänksamhet

När tuppen gal påminner himlens ljusa
och dominanta färger oss om livets
förhoppningar och ekosystemets
upplysta och inlärda naturkrets

När färgerna droppar ner från himmeln
Landar de obemärkta i människan
Blir källan för vårt lugna sinne
Då natten är djävulens stilsamma
Och lättlurade tid på jorden

Ett tecken från Gud
Sätts på himlavalvets släta yta
Guds ögonstenar formar figurer
Varnar den själlösa ängeln för förräderi

Den eviga striden
Mellan gott och ont spinner runt i våra sinnen

Jag riktar min blick sidledes
Ser dig

Vi blickar mot stjärnorna
Finner varandra.

En dikt om en skata

Nattsvart skata på nattsvart himmel
Tittandes ner på jordens vimmel
På lockande vackra ting som blänker
Och skatan tänker som skator tänker

Susar genom luften, svävande lätt
På väg mot ett mål från ovan sett
När molnen skingras och skatan saktar ner
Där är en skatt på himlen som skiner mer

Klar, vacker och flyger som han
Skatan ser skenet som innan försvann
Bländad av ett ouppnåeligt ljus
Fylls en nattsvart fågel av ett inre rus

Natten flödar strömt förbi
När skatan full av nyfunnen freni
Kämpar strävandes mot skyn
För att äga en vidunderlig syn

Upp i himlen mot moln och månen
Hemma i trädet hörs sedan hånen
”Månen?” frågar skatans vän
”Vad skulle du göra med den?”

måndag 24 november 2008

Snow-angels

Tears in the form o desire
when a former desire
no longer holds comfort
comfort held by arms
arms no longer there

empty is her mind
mind without words
words which echo
echo goes on and on
on in her empty mind

snowflakes falling
fallen on the ground
ground dirty with sin
sin covered in white
white like virtue

and she has fallen
falling like a snowflake
snow-white an angel
angel broken on the ground
on sin without wings

whispers for a dream
dreaming of a whisper
a whisper of rescue
rescue without wings
wings of the mind

måndag 17 november 2008

Dikt utan namn

Okej, inget tema för tillfället alltså, så här kommer nåt annat.

Blickar stirrar, kalla, arga
Bergen lever, kalla, karga
Ögon hånar, driver, manar
Stenar faller, driver, kanar
Läppar kröker, darrar, skrattar
Händer greppar, darrar, fattar
Röst som biter, sticker, skriker
Gruset skaver, sticker, sviker
Läppar säras, rör sig, plutar
Branten ovan rör sig, slutar
Ögon flackar, rullar, famlar
Stenar glider, rullar, ramlar
Blickar vänder, kalla, arga
Bergen lever, kalla, karga

lördag 15 november 2008

Nytt tema?

Hur mycket vi än älskar depression tycker jag vi ska vara lite positiva nu. Någon idé på positivt tema? Eller är det tema-fritt nu i två veckor?

Om ni vet någon som vill vara med på potterybloggen, skicka personens email till någon av admins, så att det kan addas till skribenter.

Love&Light (in a highly ironic way)

Hemulen som älskade tystnad

Hemulen han knipsar
I dörren till Lycka
I hans mörka inre
Ett dockskåp hans näthinna smyckar.

Vi sitter i blindo
Honom inte förstå
Vi skrattar och säger
"Farmors gamla park kan du gott få!"

En underlig filur
Kan inte säga nej
Låt det bli en läxa
Följ dina drömmar, det fixar sig!

onsdag 12 november 2008

Autumn is Solitude

they all sing about the pain - rhymes of passion and angst
they forget all about the inbetween moments, the ones no one notice
the dull dreariness of reality when you sit lonely in your room
and infinity passes

in the blink of an eye you've lost your youth
fragmented memories like torn polaroids in black and white
cannot tell why life decided to play hide and seek
with a lamenting lonely soul such as yourself

and the dramatic autumn sunset does nothing to soothe your senses
your withered heart filled with holes, like in the songs
But there's just the emptiness
No passion, no pain, no angst - it's empty

and now darkness falls - the starry cold sky obscures your thoughts
and the melancolic piano tune become the soundtrack of every night
passtimes only a distraction from solitude
those inbetween moments return

and you sit, you lie in your bed
and there is the slanted sunlight, the piano
and there are the stars
and there is the Emptiness
And all they see is the pale skin of someone who forgot
her purpose

tisdag 11 november 2008

Höstdepression

Himlens färg har runnit ut,
Gråton finns där färg funnits förut,
Innan färgerna föll, tätt omslingrade,
För nära för att bli skingrade
I en svärta som nu sakta löser sig,
Sprider sig i luften, men synes ej;
Ger trädens löv lager av färg,
Sprider sig kallt i ben och märg,
Andas in med varje andetag,
Flera droppar av mörker, varje dag,
Som löser sig obönhörligt överallt,
Tills sinnet är tungt, mörkt och kallt;
Och nog kunde väl ingen ana,
Att bakom höstdepressionens vana
Finns mörker som fallande färger spred,
Färger som var glada, till att börja med…

söndag 9 november 2008

farewell.

And the journey --
-- continues?

fredag 7 november 2008

Raindrops are falling on my head


Vet inte hur mycket den här passar in i temat, men jag blev inspirerad av O's "Hazy rain" lite längre ner på sidan. Plus att jag hittade ett sånt paraply på internet och gillade det. Plus att regn är vackert.

Jag gillar hur det alltid finns så otroligt djupa meningar bakom mina bilder.

onsdag 5 november 2008

Flickan som var

Det här är väl mer en dikt om depression under hösten än om höstdepression. Jag vill skriva något som mer direkt handlar om höstdepression sen, men här är nåt annat så länge i alla fall.

Jag ser en liten flicka
Vars ögon svämmar över
Drunknandes i känslor
Hon tror att hon behöver

Jag ser en liten flicka
Som tiden stannat för
När ingen annan stannar
Och inga tårar får gehör

Jag ser en liten flicka
Som vilsen faller ner
Barfota på grusig väg
Och knappt kan orka mer

Jag ser en liten flicka
Som reser sig att gå
Med påklistrat leende
Möta livet leende ändå

Jag ser en liten flicka
Som tvekande tar tag
Håller fast vid glädjen
Och försöker än idag

Jag ser en liten flicka
Glad en gången höst
Sorgsen sen den nästa
Hösten efter funnit tröst

Jag ser en liten flicka
Som ingen annan ser
En flicka i ett minne
Som inte lever mer

Jag ser en vuxen kvinna
Där flickan var förut
Det är den fjärde hösten
Och hon är vuxen nu till slut

tisdag 4 november 2008

Hazy rain

a sleepless face beside me
opening her mouth wide to the hazy rain
and all those passing cars
like possibilities
washed away in hazy rain

they're like an endless river
a fate that will keep on unravelling
a stream of consciousness
without end, out in the hazy rain
oh i wish i was little again

a sleepless wisper in my ear
a calling from her memories
and it's hazy rain, it's hazy rain
and there's that boy again
telling her to stop crying

separated by the passing cars
she stands soaked in hazy rain
waiting for her childhood lover
and long passed luck and chances
but he can't hear her calling

and they fade away, in hazy rain
only a memory of the long lost
like a puddle in the morning
after a violent autumn storm
filled with drops of hazy rain

--------------------------------------

Inspired by a song of Something Corporate (see link), where they actually sing something like "she opens her mouth to the hazy rain". I was out walking in the autumn drizzle with my ipod on shuffle and this song comes up. And i get all nostalgic and depressed and... err... I'll stop now.

måndag 3 november 2008



Two pictures I took during one of the darker moments in my life some time back in the past;
Riddled with defeat, gloominess and something that I only can describe as -- well -- loneliness.

But hey, that's late November blues for ya.

Sorry if the description came off as... intrusive, I usually prefer leaving photos without pre-interpretations.

First one was called 'There's still hope'.

Didn't even bother with a title for the second one.

So, what now?

Existensialismveckan är över, ska vi ha en till temavecka den här veckan eller ska vi ta en paus från det? Varannan vecka tema, varannan vecka inte? Om temavecka, vad för tema? Höstdepression?

söndag 2 november 2008

Döden

Så långt borta är Du
som stilla r
Sällan jag tänker på Dig nu
I mitt förlutna och i framtiden, finns Du där

Du förenar oss alla
och separerar oss ändå
Från andra sidan vi hör dig kalla
Vi vill Dig ännu inte nå

Att älska eller att hata
valet där vi tvingas tveka
Det finns ingen Du kan rata
Och aldrig mer kan vi leka