Gemensam rädsla

*
Sekunden jag tvekar inför din fråga
Berätta till dig, det vill jag våga
Vad kommer du säga inför mitt svar?
Kommer vi att förlora det vi har?
Öppna upp och dela med mig av allt
I ensamheten är det fasansfullt kallt

Vi sitter ensamma kvar på vår bänk
Var för sig, i våran gemensamma länk
Mörkret närmar sig stadigt, försiktigt
Och påminner oss om vad som är riktigt
Tillsammans vakar vi över vårt ljus
Det enda vi kan höra är vindens sus

Vad blir fortsättningen på vår saga?
Blir detta något som vi inte kan laga?
Eller blir det vad jag alltid önskat mig?
Blir jag det du alltid hade önskat dig?
Valet där vi kan vinna eller försvinna
Kommer kärleken dö ut eller börja brinna?
*

Blåval

*
"Försök igen, för nästa gång går det säkert bra!"
... Ibland vill jag bara lämna allt och dra.
Bort från er som bara gör det nödvändigaste gott,
förtränger samvetet och ser allt moraliskt grått.
Eskapism från mig själv och hela denna världen,
Bort till en enklare plats med vackrare värden:
Det är en dröm och en tragisk försvarsmekanism.
Dock är detta bara en abstrakt lyrisk eskapism.

Försöker igen, men det går inte alls så bra.
Livet är svårt, och bortkastat på de levande.
Döden lär oss att motsatsen är något att ha:
Valen vi väljer långsamt, ovisst, och trevande.
Eskapism från mig själv och hela denna världen,
Bort till en enklare plats med vackrare värden:
Det är en dröm och en tragisk försvarsmekanism.
Dock är detta bara en abstrakt lyrisk eskapism...
*

En flaska i huvudet

Så drama får bli ledordet i varje handling
När man inte når fram med bara ord
Efter varje reva i bilden kommer förvandling
Du såg mig kanske för första gången
Första gången jag var på väg att gå
Än en gång står jag liten och bortkommen
Och väntar på att du ska förstå

Går på krossat glas och allt är tyst
Vill inte höra att du inte ringer
Går tillbaka till det gamla livet
Där alla orsaker att älska dig försvinner
Du bygger murar du trott du rivit
Murar som döljer gamla sår
Drama verkar vara allt du förstår