torsdag 1 januari 2009

Solnedgång över 2008

Gott nytt år alla!

Här är en nyårsdikt som jag har bråkat med länge och som typ aldrig tar slut...

Det är årets sista dag
Stilla tittar vi ut
Året och jag
För att se dess slut

Det stormade hårt innan midnatt
Och regnet föll fort och tungt
Men vinden måste blåst sig matt
För dagen började likväl lugnt

Vi satt i morse för att se
Årets vackra soluppgång
Och vi kunde inte sluta le
När vi hörde vårens fågelsång

Fåglarna sjöng och solen log;
Morgonen var varm och god
Och vi kunde inte få nog
Av att vädret var vid så gott mod

Sen i sommarväder kring middagstid
Fanns ingen tanke kvar att skänka:
På lugn och ro och sinnesfrid
Saknades tankar och tid att tänka

För i solens ljus såg vi nya ting,
Delar av livet jag inte känt,
Bitar att lägga till min samling
Av minnen av saker som hänt

Jag vill fånga året när solen skiner,
Vara vaken när solen är,
Minnas leken i solen när vinden viner
Och dagen fylls av oro och besvär

Under kaskader av färg när solen gick ner
Sprang jag efter året längs vägen,
Ivrig framåt kvällen att leka mer
Och få tiden att räcka till i alla lägen

Jag försökte fånga året på kvällen,
Fånga höstens tid med öppna händer,
Hinna med allt att göra och alla ställen;
Alla nya platser och nya länder

Året och jag sprang på livets väg,
Det var enkelt att ta det för givet
Och inte märka hur det rusade iväg;
Släppte min hand på väg genom livet

Men när kvällen blev full av vatten
Och tiden rann ut, så trotsig och obstinat,
Sprang året bort i vinternatten
Och jag väntar på en ny lekkamrat

Kanske får min nya vän
Tiden att äntligen räcka till;
Mycket finns att göra än,
Det finns mycket jag ännu vill

Men efter en lång väg och många skoskav
Är vägen och dagen och året slut
Men minnena har jag inte fått nog utav
Och jag sätter mig tankfullt och tittar ut

Jag tänker på allt som året och jag sett;
Alla lekar vi lekt och saker vi gjort;
Alla känslor vi känt och allt som har skett,
Innan tiden rann ut och året sprang bort

Över tvåtusenåtta gick solen gick ner
Medan året sprang mot minnens land
Och i dunklet tycker jag att jag ser
Det nya året på väg att ta min hand

1 kommentar:

Lucidor sa...

Oi, den där känner jag igen! ;)

Nå, du vet vad jag tycker. Jag gillar den, speciellt de tre sista stroferna. Du är en jäkel på det här, men det vet du redan.

o>