Jag såg en varm famn och jag skäms inte för att säga det. Självklart såg jag även andra saker i hennes uppenbarelse men hoppet om ett avbrott i min slentrianmässiga helg- ensamhet lyste åtminstone lika starkt som den orangea gatlampan över krogkön som, huttrande i vinterkylan, ringlade sig längs trottoaren utanför. Det enda som skymde skenet var min egen osäkerhet och tvivel, två faktorer som jag för en gångs skull inte tänkte låta förstöra en fredagskväll för mig.
Man ska inte bedra sig själv, som sagt, och ingen skulle kalla mig ett socialt högdjur; jag själv allra minst. Trots detta, vilket inte gjorde mitt utgångsläge mycket annat än dystert, kände jag mig kallad att göra ett försök – korsa Rubicon eller skicka alla arméer emot Ardennerna, om man så vill. Jag vet inte varför, det är mycket jag är osäker på från den här händelsen, men antagligen var det inget annat än begär. Vifta en guldkedja i ena handen och en revolver i den andre och en åskådare kommer förr eller senare falla för hoppet om snabb rikedom, den uppenbara risken för bildlig eller verklig ond, bråd död oaktad. Han som famlar är i nio fall av tio en dåre men vissa instinktiva begär övervinner lätt, gång på gång, logiska resonemang och kall beräkning.
”Ikväll får det vara jag som är dåren,” tänkte jag och drack snabbt – för snabbt – upp det sista av min drink, vilket tvinade mig till en smärre grimas. Spriten sved i en hals redan sårig av många veckors förkylning och rå hosta och mitt sällskap på två vänner tycktes märka mitt predikament. Om inte annat tystnade de lite och sneglade på mig när jag raskt reste på mig och styrde stegen ner ifrån övre paviljongen till bardisken vid vilken hon stod och agerade distraktion och lockbete. Jag tittade inte tillbaka: nöjd med mig själv kom jag fram till att min beslutsamhet i sådana fall skulle försvinna på ett ögonblick, precis som Eurydice gjorde för Orfeus på vägen upp ifrån underjorden. Säkerligen, tänkte jag förvirrat, skulle världen vara en bättre plats om sådan förmåga att dra kulturella paralleller till sedan länge döda myter kunde översättas i dragning på dansgolvet. Åtminstone hade den varit bättre för sådana som mig, som var klart bättre på mytiska referenser än dans.
*
Hon var inte kinkig, visade det sig. Åtminstone hade hon inget emot att prata med mig och till och med att skratta åt det jag sa. Huruvida jag försökte skämta eller ej låter jag förbli osagt men klart var åtminstone att hon inte skrattade åt mitt försök till att träda in i hennes sfär.
Sådant hade jag haft erfarenhet av tidigare, och det var lätt igenkännligt.
Vi köpte varsin drink, nätta företeelser på grund av rådande tillståndslagstiftning, och fortsatte prata utan att säga alldeles för mycket. Sporrad till drömmar om stordåd av min ovana framgång och mängden alkohol som hade lagts att jäsa i mitt blodomlopp svepte jag så småningom även det sista av den drinken, smackade högt – av någon idiotisk anledning som jag än idag inte kan identifiera – och bjöd upp henne till dans. Hon log inåtvänt och tog min hand, och innan jag visste ordet av stod jag i den svettluktande, rytmiskt bultande folkmassan på dansgolvet med blicken fäst på hennes och kroppen i konstant rörelse. Om mina vänner såg mig nu hade de antingen skrattat eller nöjt sig med att vara artigt förvånade ty jag var lika långt hemifrån på ett dansgolv som jag hade varit bland pingviner på Tierra del Fuego eller bland krigsherrar i Kongos djungler, men det rörde mig inte i ryggen: jag må inte ha dansat för min överlevnad, men jag hade ett mål och en känsla av att saker gick bra och det tog mig till tidigare outforskade höjder. Jag säger inte att jag dansade bra för det skulle jag inte kunna avgöra själv. För mitt otränade öga ser nästan alla lika dumma ut på ett dansgolv där de rytmiskt – extra komiskt blir det de gångerna någon rör sig alldeles för rytmiskt – vaggar fram och tillbaka, drar händerna genom sitt hår, tittar i tak och golv, och emellanåt spelat frånvarande dunkar handen i luften som om den hade gjort dem någon oförrätt. ”Att bli ett med musiken” har jag hört det kallas, men jag finner för troligare att det hela bara är ett spel. Man blir inte ett med sådan musik i min inskränkta sinnesvärld, man spelar med och låtsas att man njuter av det istället. Den illusionen, om inte annat, tror jag åtminstone att jag lyckades uppnå. Jag kanske till och med övertygade henne om att jag trivdes på dansgolvet och njöt av det hela, och att jag inte alls hellre hade suttit på en veranda med rött vin i glasen och hennes röst i öronen – eller, än värre, att vi hade varit i ett tomt rum med inget annat ljud än hennes kvid av vällust.
Jag sade det förr och jag säger det igen, jag är bara människa av kött och blod. Hade jag velat försköna mig själv eller kvällen hade jag skrivit dålig, gråtmild poesi istället.
Vi stod så länge, hon i ett väl invant element och jag i en situation där jag mycket väl kan ha sett ut som den malplacerade fåne jag var. Halvmörkret i lokalen och de övriga besökarnas fascination för varandra skulle dock sannolikt ha räddat mig från förödmjukelse om granskning skulle ha kommit, och det var i denna tröst jag fann modet att fortsätta.
För en halv sekund var högtalarna tysta medan diskjockeyn bytte låt och när basen åter dunkade noterade jag med stigande panik att jag nyss hade kysst henne. Eller nå, snarare hade jag snabbt böjt mig fram och mina läppar hade vidrört hennes men detta hindrade mig inte från att överväga en flykt med skrik i lungorna och vilt viftande armar.
Hon såg bara paff ut och dansade därefter skrattande vidare. När jag inte rörde mig knuffade hon till mig med en höftrörelse och ett pillemariskt leende som fick mitt blod att rusa med dubbel hastighet. Jag började dansa igen, nu utan någon tveksamhet och med ett leende som efterhand blev allt bredare. Vad kan man säga: jag anade morgonluft.
*
Känslan av väckelse höll i sig och var fortfarande högst närvarande två timmar senare, när man i fjärran kunde ana klubbkvällens oundvikliga slut. Jag var kungen av världen och hade tämjt en praktfull kvinna med min charm och min våghalsighet och visste att endast ett steg nu återstod innan hon skulle vara min på riktigt.
Man må göra mycket på ett dansgolv, men det ska till en hel del för att koncentrerat låta handen glida igenom en främmande människas tjocka, glänsande hår, och det var precis det jag nu ville göra. Dansgolvet var för litet för mina ambitioner, och jag ville få de där glittrande ögonen att brinna.
Jag böjde mig fram, lade demonstrativt en lätt hand på hennes ena axel för att synbarligen dra hennes öra lite närmre min mun så att hon skulle uppfatta min fråga:
”Vart går du efter det här?”
Det är i de flesta sammanhang en väldigt rimlig frågeställning. Måhända den andra ska ta sig ett nattmål innan hemgång, i vilket fall det är praktiskt att slå följe för att behaga tarm och mage. Eller kanske den tillfrågade har en lång promenad hem igenom mörka kvarter, i vilket fall det inte vore annat än propert att följa henne åtminstone en bit av vägen. Kanske frågan ställs i syfte att finna ett lämpligt ställe att låta festen och kvällens rus leva vidare som i efterbrännkammare. Sannerligen skulle frågan kunna ställas med många andra implikationer, och ändå är det en som så uppenbart är den rätta när den ställs i detta sammanhang. Man frågar inte vad flickan framför en ska göra senare, man frågar henne om hon kan tänka sig att följa med hem till dig för att därefter gärna krama dig och låta sina läppar mjukt smeka dina, under vilket ni båda långsamt sjunker ner på knä för att bereda väg för något mycket större än famntag och kyssar.
Hon hör frågan, men det är oklart om hon hinner reagera innan jag skjuts i sank. Hennes blick flackar kort till och stabiliseras strax till vänster om mitt ena öra. Hon ler och visar hela övre tandraden, ett leende som är drastiskt annorlunda det tyst, lovande smil jag sett henne bära tidigare under kvällen. Hon lägger sin ena hand på min arm som för att få min uppmärksamhet och ber mig ursäkta henne, fortfarande leende. Hennes ton antyder att hon strax ska vara tillbaka men i kölvattnet av hennes avfärd återupplever jag Manfred von Richthofens sista flygtur och Attilas soldaters reträtt ifrån Rom. Sannolikt tänker jag samma sak som de gjorde en gång i tiden: vad hände? Vad i helvete hände just? Det här gick ju så bra.
Jag vänder mig om, jag dansar inte längre. För det första är jag fortfarande förvirrad över hennes raska avfärd och för det andra gillar jag inte ens att dansa. Jag ser henne i vimlet: hon kramar någon, han lyfter henne lite så att hennes ena fot lämnar golvet.
Jag ryser och går åt sidan. Väl där tittar jag emot henne och denne kanalje, denna fredagsmarodör och törn i mitt helgfirandes sida.
De har träffat varandra tidigare, det syns på sättet de pratar. Hon har redan glömt att hon dansade med mig och studsar nu ut på dansgolvet med sin nyfunne kavaljer i släptåg. Jag mår som ett glas drucket vatten och gör det enda jag instinktivt kan göra: jag går mot baren. I ögonvrån ser jag en av mina vänner i dansgolvets utkant där han är hårt invirad i en inte alldeles för attraktiv och inte på något plan nykter kvinnas famntag. Deras tungor tycks vara på upptäcktsresor i varandras nedre ansiktshalvor och jag inser att han inte kommer höras av på resten av kvällen. Vid den större bardisken sitter min andra vän med ett glas i handen och dyster uppsyn – jag känner mig fysiskt illamående vid tanken på att slå mig ner med honom. Istället går jag upp på övre paviljongen till den mindre bardisken, längre bort från den imbecilla dansmusiken och slår mig ner. Jag beställer en gin och tonic och ryter nästan efter bartendern att den ska vara stark.
Vad fan hände?
*
Jag har inte suttit där länge innan jag märker att någon iakttar mig. Till vänster om mig sitter en man som ser ut att vara i min egen ålder, även om hans klädstil gör det svårt att avgöra.
”Det var ingen dålig insats du gjorde där, grabben,” säger han. Han har hatt och en beige rock över vit skjorta med svart slips och ser ut att ha hamnat i helt fel årtionde.
”Jag är inte mycket mer grabb än dig.” säger jag i ett försök att låta nonchalant, även om det nog snarare får mig att låta gnällig. Han ler snett och reser sitt glas – ljus bärnsten, sannolikt scotch – emot mig. Det hela ser alldeles för inövat ut för att verka naturligt.
”Du ska inte skämmas – du satsade och missade, men du försökte och det är mer än de flesta gör på en livstid.” Han drack kort av sin whisky.
Jag kände i det ögonblicket ett glödgat hat gentemot alla som på fyllan får för sig att spela världsvant visa och väderbitna. ”Och vem fan är du?” frågade jag med resignation i rösten och sjönk ihop lite på stolen. Jag anade det värsta.
”Jag?” Han lät blicken sjunka till bardisken som om frågan överraskat honom, eller anklagat honom för ett brott han trott sig ha kommit undan med. ”Jag är ingen speciell…”
”Tänk, jag kunde nästan gissa det,” spottade jag.
”…överhuvudtaget. Jag är en man som du, jag må även vara ensam som du, men jag vet att ingen lunch är gratis. Jag hade kunnat gräva ner mig i min ensamhet – det vill jag inte, jag blir uttråkad. Jag hade kunnat göra som du och pröva min lycka på köttmarknaden – det vill jag inte heller göra. Mina resurser sitter inte i mina ben och jag gillar mina kvinnor på ett mer raffinerat sätt än dimögda och hoppande.”
”Säg, får du ofta napp?” Jag började undra vem den pompöse snubben i hatt var och jag var övertygad om att han på det ena eller det andra sättet hånade mig. Han gav mig en kort blick och åter det där sneda, märkligt konstruerade leendet.
”Sådana som du och jag behöver aldrig expediera en kö. Jag var som du för ett litet tag sedan, men det var då och nu är nu. Jag kan spela ett spel jag inte förstår och förlora helg efter helg, eller så kan jag låta bli och spara insatsen. Så därför sitter jag här, och så småningom är det inte en kille som du utan en blondin med konstgjorda lockar som sitter bredvid mig.” Han höjer åter sitt glas. ”Det är då min tid är kommen, och till dess så väntar jag. Du kan kalla det tråkigt om du vill, men det var en gång när män var män och inte nedlät sig till sådant här – de gick det bra för ändå.”
Plötsligt gick det upp för mig. Dåren hade sett Casablanca och insett någonting om livet, om inte om Humphrey Bogarts klädstil och mytomspunna, manliga charm. Jag ursäktade mig och reste mig för att gå.
*
Jag såg dem igen på vägen ut. Hon skrattade och hennes hår stod som en aura omkring henne. Han, några centimeter längre än henne och med svart, kort hår, förde i dansen.
Hon följde likt en hund i koppel på promenad, det var tydligt att han visste hur man bjöd på en god svängom. Han hade ena ögat lätt ihopknipet och ett distraherat leende spelade på hans läppar, som om han spelade ett delikat instrument som krävde den främsta koncentration och skicklighet för att spela – koncentration och skicklighet som han för övrigt sedan länge uppnått med ihärdig träning – men som i gengäld gav ifrån det ljuvaste av ljud.
Det gjorde inte ens ont längre. Faktum är att jag inte kände mycket överhuvudtaget.
*
Många veckor senare var jag tillbaka där en lugnare kväll än den förra. Jag gick inte i närheten av dansgolvet och hade inte gjort så på länge utan höll mig istället i bekanta habitat. Någon gång runt kvällens mitt, när jag var på väg från bardisken till vårt bord med tre stora ölglas balanserade i mina händer, gick hon plötsligt förbi mig.
Doften var densamma som förra gången, håret också. Blicken var mindre livlig, hon såg ut som om hon letade efter någon. Jag kände mig illa till mods när jag kom till bordet och kunde inte låta bli att titta efter henne.
Hon stod vid bardisken. Någon meter bort satt en man jag kände igen som Bogart-kopian från den där kvällen – han satt utan hatt och rock och tittade moloket ner i sitt glas. Vissa är inte menade att vara stoiska, tänkte jag, och lät blicken glida tillbaka till henne. En svarthårig karl i min längd kysste henne i nacken och hon vände sig om med ett förtjust tjut.
När jag såg hans ansikte log han på samma sätt som förra gången – ytterligare en musiksession väntade för honom.
Jag insåg vemodigt att jag aldrig hade en chans, men tröstade mig med att timmarna av hopp var en sällsynt konfekt som få bjudit mig. Oavsett vad jag kände gällande den svarthåriges stöld av “min” dam kunde jag inte låta bli att vara tacksam över att ha fått i alla fall dessa moment av falska förhoppningar och att ha fått smaka den sötma segrarna dricker var helg.
Jag tittade emot Bogart igen. Han såg mig och kände igen mig. I tystnas tittade vi på varandras ensamhet, vagt medvetna om parningsdansen vid andra änden av disken. Sedan reste vi i tystnad våra glas emot varandra och efter den kvällen såg jag varken honom, den svarthårige eller min hjärter dam igen, då jag i resten av mitt liv gjorde en poäng av att aldrig återvända till hjärtesorgskrogen Rubicon, i vilken jag hade satsat pengar jag inte hade och i slutändan inte vunnit annat än ytterligare längtan efter den andra, avlägsna flodbanken.
L.L.
