*
Vandrade
runt i en rund ring
rakt på en rak linje
på väg mot undergång
Höstlöv som dansar i vinden
en vind av färger och liv
i en låda utan väggar
men ändå undrar dansarna
vad finns utanför
Det som finns, är
oändliga möjligheter
så länge som det är svart
Söker
vad kan lösa denna Gordiska knut
vilken del i denna människa fattas
undrar jag medan jag fortsätter
banka fyrkanten mot cirkelhålet
Bekymmer och problem
vilja och förnekelse
rädsla för förändring
belåten med elände
Fast i en svårbegriplig värld
men ack så vacker
arbiträr och hemlighetsfull
svaren på våra frågor finns i oss själva
Vaknade
föll ut från det kalla mörkret
steg in i det varma ljuset
och såg att det var bra
*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ville skriva en upplyftande dikt. Kanske är den för abstrakt?
Jag gillar den här! (och har äntligen blivit färdig till att kommentera!)
Det är en oerhört bra början, du gör det inte mer komplicerat än vad det behöver vara och det är väl på nåt sätt det dikten handlar om också. Språket fungerar väldigt bra för det du säger.
Första strofen är min favorit, det är som om man släpper taget om mörkret och aktivt väljer ljuset, jag gillar det. Jag tror det är mycket det man behöver göra, försöka glömma, eller åtminstone inte fokusera så mycket på de negativa sakerna.
Resten av dikten växte fram ur den första strofen. Men kanske var det ett misstag att börja med den.
De andra stroferna känns lite falska för mig och jag tror inte riktigt de uppfyller sitt syfte. Jag har för mig att David började tänka på Gud och död när han läste den.
Ska fundera lite hur jag vill göra, kanske ska jag skriva om den och ha första strofen som en avslutande strof och ha det ovan den beskriva vad som händer/är innan uppvaknandet istället för att som nu utveckla uppvaknandet.
Det låter som en bra idé att byta ordning på det! Kanske ta upp lite negativa saker först också ja. Det känns som det finns en del finess i första strofen men kanske inte sen, om du förstår hur jag menar?
Skicka en kommentar