wohoo, äntligen ,,,HAHA, hm här är några (bra, deep shit,) dikter i alla fall...

Barndom

Ditt samvete
ändrar kurs
Din rädsla gör entré
Ditt omtycke förblir förvirrat
Ditt lugn chockar mitt emot sig själv
då jag väntandes mot slutet av
dikten bär på en spegel

Jag får syn på min barndom och motvilligt svalnar
känslorna för min lekfullhet
Drastiskt gräver jag mig upp ur
tyngden av simpla tankar och finner mig
emellan den växande och maktlystna orolighetens källa

Minnens kryddade dofter fångas in i känslan av
mänsklighetens ogrundade och
oprofilerade resultat
av universums diskreta sammanfattning
över den oförskämda och
blotta nyfikenhet som
ständigt letar efter ruljangsen av lycka

Viljan från ditt gömställe
i själen liknas vid ett
fåtal av denna jords härskare och
tyranner men också helgon och änglars
tankar och åsyn över
Kärlek

För ser du inte in i själen
och inte klarar av det förvridna och groteska
motståndet drunknar du i
hjärtat till den elake där
det råder falska stängsel mot rädslan
Själv

Himlarikets tårar bjuder in dig
till en vistelse av dess hem med utsmyckade
portar av guld som reflekterar ljuset
av dina skyddsänglars aura

Din omgivning fylls av stoft och
Du inser snart att din existens
hör hemma på det jordfasta
och nersmutsade icke själsvänliga
moder jord då din trygghet vänder
ryggen till och förnuft flyttar åter in
igen

Beslutsamt flyr tankar bort
då de simmar ut eller lyfter sina
vingar som de en gång gjorde upplysta som
de första levande organismerna på jorden

Som när ett nyfött barn
dras ut till världen
måste navelsträngen klippas
Än en gång klipps bandet av
Och barndoms minnen löper amok
i huvudet på den reflekterade mannen
Och spegelbilden visar en förnybar
energikälla i form av mitt leende

Lyckan svävar inom mig
Mörkret kamoflerar sig i skuggan

Den smaragdfyllda porten till paradiset har ett handtag
som Gud låter fresta människan med sin hand till hans heliga mark
Men närmare den allsmäktige
går ej att vara
Men vad kan då
minnen och vänskap
uppfylla om inte
Kärlek?






Himlen

Som en öppen och känsloladdad yta
upplevs molnens fader som upplyftande känsla för människans betänksamhet

När tuppen gal påminner himlens ljusa
och dominanta färger oss om livets
förhoppningar och ekosystemets
upplysta och inlärda naturkrets

När färgerna droppar ner från himmeln
Landar de obemärkta i människan
Blir källan för vårt lugna sinne
Då natten är djävulens stilsamma
Och lättlurade tid på jorden

Ett tecken från Gud
Sätts på himlavalvets släta yta
Guds ögonstenar formar figurer
Varnar den själlösa ängeln för förräderi

Den eviga striden
Mellan gott och ont spinner runt i våra sinnen

Jag riktar min blick sidledes
Ser dig

Vi blickar mot stjärnorna
Finner varandra.