Himlens färg har runnit ut,
Gråton finns där färg funnits förut,
Innan färgerna föll, tätt omslingrade,
För nära för att bli skingrade
I en svärta som nu sakta löser sig,
Sprider sig i luften, men synes ej;
Ger trädens löv lager av färg,
Sprider sig kallt i ben och märg,
Andas in med varje andetag,
Flera droppar av mörker, varje dag,
Som löser sig obönhörligt överallt,
Tills sinnet är tungt, mörkt och kallt;
Och nog kunde väl ingen ana,
Att bakom höstdepressionens vana
Finns mörker som fallande färger spred,
Färger som var glada, till att börja med…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Andas in med varje andetag,
Flera droppar av mörker, varje dag,
- loved that!! and it really is like that as well, it's like melancholy is in the air and you can't stop it from entering your body...
As I said before, I personally think this is one of your best. Maybe it's only me being a sucker for all poems about colors.
I LOVE the contrast between the black that diffuses through and the colors that is not seen. It reminds me of (don't laugh, I'm serious) the beginning of titrations, where the color shows up for a moment and then disappears, gets sucked into the liquid.
I agree, really nice poem.
Skicka en kommentar