St Andrews

Nedklottrat på en bussbiljett mellan Dundee och Aberdeen i torsdags kväll.

Staden är levande
Men katedralen död
Händer sträcks trevande
Efter historiens stöd

När, vem, vad
Och hur
Finns en levande stad
Bak kyrkogårdens mur?

Vad som hänt går ej att veta
Trots vi går där många gått
Och söker utan att leta
Efter en historielektion vi icke fått

För ofta går
Det som gått
Och varje vår
Skördas det man sått

Det som föll
Gör att man lär
Och det som höll
Ger staden atmosfär

Och det som var
Blev det som är
Och dröjer kvar
Gör mycket här

En drunknad fröken
En skolpojk som blev general
En dimma av spöken
Dröjer alla vid död katedral

Soldaten från Somme
Tycks göra sig påmind
I en pust av minnen som
Dröjer i varje vind

Bakom fallen fasad
I förfallen sal
Bor i en levande stad
Minnen vid en död katedral

Ett pappersark

Svävandes genom gatorna jag beaktar det jag ser,
iakttagelserna omkring mig blir bara fler och fler.

Vid trottoarkanten ligger ett papper, vått och smutsigt,
som sakta disintegreras och försvinner ner i avgrunden.
Jag ser ett pappersflygplan som flyger upp mot solen,
men i nästa stund störtar hjälplöst, handfallet, ner.
Längst bort en pappersboll som kastats ut genom ett fönster,
fylld av urvattnade reflektioner och ytliga tankar.
I papperskorgen ligger resterna av en halvbränd bok
och gömmer sig från den skarpa kylan.
Papprena jag ser har olika form, färg och tryck,
och orden som är skrivna på dem, kanske aldrig får läsas mer.

Kom ihåg:

Vi kommer alla ur samma jord och mark,
Och vi är alla ursprungligen blanka pappersark.

Förvirrad upplösning

Högt uppe bakom skyarna
Långt borta i det abstrakta
Finner vi en sällsam tanke
Som sällsamt världen betrakta

Skapad i sinnets vilsenhet
Av nyanser i en drömdans
Formad för ren orimlighet
För en skadat fri resistans

Existens utan begränsning
När tiden blir till fantasi
Frammanas vanvettig sanning
För overklighetens poesi

The Past Soldier

Sound of laughter, ticking clocks
Smell of paint, touch of rocks
danger of liqour, image of death
sense of tears, feeling of wreath

No number to call, no address to send
someone for whom I used to tend
Add the flavour of Shakespeare and drama
mix it with the daily life of family trauma
and blend the subtle idea of sarcasm and humour
let for a minute death be merely a rumour.
Let us sing, play, enjoy, and hold my hand once more
kiss away the tears and let my eyes no longer be sore

The proud soldier rises to say goodbye
and how I wish that death was a lie

Accomplishment and what lies ahead

Finally

A task is achieved
pressure relieved
happiness retrieved
procrastination decieved

My pride is high
_________endless pain
The end is nigh
_________for no real gain
Through a white lie
_________is it all in vain
I might just die
_________waiting for rain

To cleanse my soul
to cease being sole
to attain control
to reach my goal


But in this instant I feel safe and have hope for the future

En sång om krig

Svarta klackar trampar i takt
Dansar till tonen av makt
En visa i moll och autokrati
Spelandes av vilsnas symfoni

I krigets sorgesång stämmer de in
Ackompanjerade av knivblad på violin,
Snaran som gäller för harpa
Och fiolfodral skjutande skarpa

Dansande svarta klackar framför publik
Fylld av rop från folket och stilla lik
Bakom ryggen på en manisk dirigent
Som manar och skyndar likt mången regent

Krigets crescendo närmar sig fort
Allt för hastigt och melodiskt svårt
Blodigt slut för orkester som aldrig lär
Att salen snart står tom, redo för nästa konsert

Ode till svenska A1

Orden flödar i en stridig ström
Jag vaknar ur en halvkvävd dröm
Till ord jag inte visste fanns
I glad dans av ordrik abundans
Och fulla av tvivelaktig assonans
Meningar så underbart pleonastiska
Tydligen underbart fantastiska
Meningar, o så osyntaktiska
Och ord som aldrig upphör flöda –
Litteraturkritik har kraft att döda

Jag tycker om svenska som ämne, men inte kombinationen Gustav Fröding, ett kvavt klassrum och prov på litteraturtermer under en av höstens lektioner ;-)

feelings are a bitch.

the angels are alone with you
child of hidden feelings
as you try your wings
and fall towards the world
and the world rushes up
and you meet in the middle
and everything fades to white

then everything fades back to gray
and you realize a day went by
without any much notice
and your hand slips
and you fall away from the world
and wake up in a cold bed
and wish you never tried

then everything fades to black
and you think you're loosing
as you feel the fissure
and who are to tell the scars
and the sky never meant anything
and is this life and who is to tell
and didn't you ever dream of anything?

Vid en gravsten

En äldre man står vid en grav
Minns en kärlek utan krav
Hon var hans följeslagare och vän
De delar minnen som dröjer än

Stolt och stilla i sin tysta sorgesång
Minns mannen den han älskade en gång
Hon var hans följeslagare och vän
En dag kommer de att ses igen

Han står stilla länge och bara minns
År av minnen som inte finns
Hon var hans följeslagare och vän
Och hennes död var för för länge sen

En gång öppna sår nu mjuka ärr
Kvar vid graven en stoisk herr
Hon var hans följeslagare och vän
Då, för länge sen

Reading

I saw this man the other day and decided it would make a good picture, with slight changes (because curly hair and knitted sweaters are hard to draw).
I love how obvious it is where I got bored with this picture.

Ignorance Is Bliss.

stand in line like you forgot all the empty lines
breathe until there's nothing left
it's not easy forgetting the meaning of a word
while memory is painful

can't write without a cigarette
the line of smoke your epithet
and your broken guitar and your indie cred
imagery of a forgotten star

the bottle half-empty and the night half-gone
your clouded eyes lost in some chord of pain
that's what we write and sing
cause happy people never wrote one word of truth

they forget and smile and pass away
like there's nothing more to life than forgetting
healing is an illusion and pain is the truth
and that is what we sing about.

Solnedgång över 2008

Gott nytt år alla!

Här är en nyårsdikt som jag har bråkat med länge och som typ aldrig tar slut...

Det är årets sista dag
Stilla tittar vi ut
Året och jag
För att se dess slut

Det stormade hårt innan midnatt
Och regnet föll fort och tungt
Men vinden måste blåst sig matt
För dagen började likväl lugnt

Vi satt i morse för att se
Årets vackra soluppgång
Och vi kunde inte sluta le
När vi hörde vårens fågelsång

Fåglarna sjöng och solen log;
Morgonen var varm och god
Och vi kunde inte få nog
Av att vädret var vid så gott mod

Sen i sommarväder kring middagstid
Fanns ingen tanke kvar att skänka:
På lugn och ro och sinnesfrid
Saknades tankar och tid att tänka

För i solens ljus såg vi nya ting,
Delar av livet jag inte känt,
Bitar att lägga till min samling
Av minnen av saker som hänt

Jag vill fånga året när solen skiner,
Vara vaken när solen är,
Minnas leken i solen när vinden viner
Och dagen fylls av oro och besvär

Under kaskader av färg när solen gick ner
Sprang jag efter året längs vägen,
Ivrig framåt kvällen att leka mer
Och få tiden att räcka till i alla lägen

Jag försökte fånga året på kvällen,
Fånga höstens tid med öppna händer,
Hinna med allt att göra och alla ställen;
Alla nya platser och nya länder

Året och jag sprang på livets väg,
Det var enkelt att ta det för givet
Och inte märka hur det rusade iväg;
Släppte min hand på väg genom livet

Men när kvällen blev full av vatten
Och tiden rann ut, så trotsig och obstinat,
Sprang året bort i vinternatten
Och jag väntar på en ny lekkamrat

Kanske får min nya vän
Tiden att äntligen räcka till;
Mycket finns att göra än,
Det finns mycket jag ännu vill

Men efter en lång väg och många skoskav
Är vägen och dagen och året slut
Men minnena har jag inte fått nog utav
Och jag sätter mig tankfullt och tittar ut

Jag tänker på allt som året och jag sett;
Alla lekar vi lekt och saker vi gjort;
Alla känslor vi känt och allt som har skett,
Innan tiden rann ut och året sprang bort

Över tvåtusenåtta gick solen gick ner
Medan året sprang mot minnens land
Och i dunklet tycker jag att jag ser
Det nya året på väg att ta min hand