Kropp utan sinne, stilla som lik;
Dold under ytan, bland rop och skrik,
Djupt i mörker som sliter och drar,
En vilsen tanke är ensam kvar.
Stilla, förundrad, men rädd som få,
En ensam tanke som är ändå.
Den darrar skrämt, osäker och rädd;
Dold i mörker förblir den osedd
Tills mörkret andas, skälver av liv
Och tanken bubblar, hoppfull, naiv
Mot ljus i fjärran, vackert konkret,
En tanke som strävar mot medvetenhet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
älskar rimmen! och symboliken! =D känns som en undervattenstankebubbla som letar sin väg mot ytan, när den väl är uppe, "medveten", voiced, så spricker den för den försvinner i luften... eller äh jag vet inte xD
Jo men jag håller med emma. Det känns verkligen som en undervattensbubbla som letar sig upp mot ljuset. Jag gillar även kontrasten mellan det osäkra och stilla i början och det rörliga i slutet. Just det påminner faktiskt lite om Boyes "Javisst gör det ont".
älskar flowet o rimmen! vackert!
Skicka en kommentar