Complaining och selfhate

att vara sin egen harshest critic
är ganska fucking miserable
att aldrig vara satisfied
är ganska fucking exhausting

men ändå för weak eller afraid för change
fast i selfpity och damn whining
enquiring för något unknown
missing en piece

searching men inte finding
trying men inte succeeding
wanting men inte having
bara failing

remembering alla opportunities
knowing de är gone
left är du alone
det new unacccepted du

nu ställer du questions
med answers du redan know
och som inte ger dig anything
som inte kommer change anything

så du flee från reality
indulge i minsta urge
hope att du ska forget
hope att du ska escape

Trots våra kroppars affinitet, plågas vi ändå av ensamhet

förväntan förgör
längtan luras
minnen blir minimala
dina tankar förstör

vansinnig vansklighet
kallsinnigt kaos
falskhet är fel
dumheter blir vishet

godtrogen generositet
hjälplös heroism
tomhet var trygghet
livet en banalitet

absurda antaganden
solidarisk sorglöshet
problemcykeln är perenn
försök inte vara kräsen

-----------------------------------

kunde inte låta bli - hihihi. Förlåt, döpte om den från Folly Without Fantasy till nåt nytt. Se titel.
/e

Eurydiche

Du ämnade ta henne med storm,

Du önskade bli följd av hennes blick

För du hyste ett hopp

om att slutligen få stopp

På ditt hjärtas kalla ensamritt

Hon såg dig och tog notis,

Hon blinkade och hennes ögon mötte dina

Men blicken var för kort

och vändes för snart bort

Ett leende var allt som blev ditt

Inget krig förklarades och ingen fred kom till;

inget krig förlorades, men inget krig vanns

Ingen anledning att gråta,

men ingen att skratta

För du har fortfarande inget att sörja eller fira

En tango kräver två och du fick ingen dans

Så du valsar stilla vidare:

Måhända finns din drottning

Någon annanstans

---

Även klassicistfascister som jag själv kan skriva kvasimodernistiskt emellanåt.