söndag 14 november 2010

Gemensam rädsla

*
Sekunden jag tvekar inför din fråga
Berätta till dig, det vill jag våga
Vad kommer du säga inför mitt svar?
Kommer vi att förlora det vi har?
Öppna upp och dela med mig av allt
I ensamheten är det fasansfullt kallt

Vi sitter ensamma kvar på vår bänk
Var för sig, i våran gemensamma länk
Mörkret närmar sig stadigt, försiktigt
Och påminner oss om vad som är riktigt
Tillsammans vakar vi över vårt ljus
Det enda vi kan höra är vindens sus

Vad blir fortsättningen på vår saga?
Blir detta något som vi inte kan laga?
Eller blir det vad jag alltid önskat mig?
Blir jag det du alltid hade önskat dig?
Valet där vi kan vinna eller försvinna
Kommer kärleken dö ut eller börja brinna?
*

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag gillar.

Anonym sa...

Om du inte är alldeles säker på svaret, väger risken att förlora allt ni har över.

void sa...

Nog är det så, och hur påverkar det effekten dikten har på läsaren?

Många har nog varit i en liknande situation och undrat, och kan nog identifiera sig med känslan, oavsett vilket beslut som togs sen.
För det är omöjligt att veta med fullkomlig visshet vad som kommer hända, även om man kan tro sig vara säker. Därför finns det förmodligen alltid ett uns av tvekan, hur litet det än syns.
Här är det ganska mycket osäkerhet, och det är kanske det som du anonyme har i åtanke med din kommentar. Men ibland går det kanske inte att bli alldeles säker. Ibland får man kanske ta mod och chansa. Och då känner man antagligen såhär.

Anonym sa...

Jag tror man tolkar dikten olika beroende på ens egna erfarenheter i just detta. Som du sa, många kan identifiera sig med känslan.

Det går aldrig att vara alldeles säker.
Men man kan vara mer eller mindre säker. Det jag menar är att i detta fall är mer oändligt mycket bättre än mindre. Det är ett beslut som bör tas med stor försiktighet och bara om man får mycket uppmuntran, om ni värdesätter det ni har nu.