Tid är pengar
Och tankar gratis
Skriver man ner dem
Får man kanske småpotatis

Men kanske får man också
En stund av frid
Och det är värt
Så mycket mer än tid

Waiting for the obvious.

Kort cynism runt lunchtid

Har man inte var't på Fyran
finnes man ej!
Vad menar du, "andra strängar på lyran",
vad ska de tro om dig?
Du är ett miffo om du inte går med i yran,
och då färgar det av sig på mig!

---

Jag är inte död ännu, och må ej heller bloggen vara det på länge än!

...it's the Garden of Eden

Let go of personal profit and fall
become addicted to the light
be your own favorite person, and show em all
this world is a dumpster

only some hearts shine bright
only some hearts tumble walls
don't even make the calls
take the risk and see the light

say goodbye to fate, change the cycle,
don't swear no oaths ever again
empty the dumpster, start to recycle
don't be a lock, be the key

So let go and let yourself fall
truth is in the rays of sunlight
truth is in the eyes at night
tumble walls, then you'll see

that this world aint no dumpster...

I WILL NEVER GET MARRIED

the limelight bringing waterworks
whatever did you do to the world?
stadning there in your slacks
staging a play with bums
i know you had whiskey in your blood
but never that you felt so real

the cigar and your filthy hair
a personal cologne of chaos
serving me up like a prey
paralyzed by intense desire
look at you fuelling dreams and
sneaking up like a deadly sin

you edit in the rearview mirror
glossing over the head injuries
flipping lives like coins but you're
worth your weight in gold
as the animal instinct takes hold
whatever did you do to the world.

----------------

Ey ey, who cares about exams. I found a new interest. I guess it's kinda corny (pathetic?) once you figure this one out but: a beer to whoever get who this is really all about! (Hint: check latest post at yellowangel.blogg.se)

: D : D : D

Fanboys ~

why is it always fangirls and not boys
rather skate kicks than screams and giggles
suntanned at night and by day at the skate park
why not fanboys instead of fanny girls
why not girls bleeding knees and sunbathing
in admiration from giggling boys

subculture fantasies sought in alcoholic insanities
and it ends up with me screaming profanities
wanting to be so much more rad - with skate
and with rhythm, kicks and scats and skits
but fanny girls remain fanny girls
and those boys will never giggle

ultimately i end up sad from convention
preaching my mayhem and lost potential
while simply refusing to scream and giggle
for money, for boys - they'll knock at my door
saying "skip, we're back, and we want you"
and the world will overflow

- with fanboys.

Searching for meaning

Drifting
in a perpetual state
of uncertainty and doubt

Paralyzed
by constant ignorance
because of my curiosity

Give
me knowledge to live
or I die earlier in time

and this line adds a rhyme

Dagen då du inte finns mer

Något sagt och gjort – det förflutna är en sluten port
Ett enda ord fel, kan sätta allt på spel
Och det finns inget att ta tillbaka
man får lydigt äta upp sin kaka
Det kvittar om den är bränd,
det du gjorde ledde till en återvändsgränd.

Och om du vill ut - får du hitta ett slut
Smärtstillande rakblad är en start
en början på ett slut som samlar fart
Kanske är det därför du bara vill försvinna
se dig själv krossas, ditt skinn brinna
ingen annan än du känner din egen skam
- kanske är det därför du försvann

Det är inte konst, det är inte dramatik
det är en väg och en önskan som blir sannolik
Att ge upp och förstöra allt omkring en
är det första steget: få folk att lämna dig igen
I en själ så förvirrad finns inget att hämta för dem som kan hoppas och drömma
en själ så ensam, fördärvad och kall borde de alla bara glömma
För i ensamheten finns ingen annan att skada
än dig själv.

Inte egen smärta som gör ont och svider
men allt omkring, alla andra som lider
Du känner dem i ditt hjärta - och allt de känner får dig att skrika
får dig att se din ondska och med den dig förlika
Det du ser i spegeln är en illusion
smink och falska leenden kan inte störta det destruktiva monstret från sin tron

Så fortsätt försöka att täcka över dina misstag och felsteg och glömma alla personer du sårat
med dina ord och ditt mörker, alla de ansikten du tårat
I ensamheten ser du dem framför dig
om sista ordet blir ditt så återhämtar de sig
efter att roten till problemet är uppdragen
för efter mörkret försvunnit kommer dagen
Dagen då du inte finns mer
- du tog mod till dig och hoppa ner
och du finns inte mer
Och världen är bra och fin och underbar
du finns inte mer
din ondska och ditt mörker finns inte kvar.


------------

SMYGREKLAM OBS OBS - min blogg dog. Fråga inte varför om du inte vill ha en lång, smärtsam, självömkande förklaring. DEN GODA NYHETEN HOWEVER. Är att jag HAR EN NY BLOGG. YES. yellowangel.blogg.se - Så kolla där istället. Jag lovar, den innehåller ingen sentimental skit - bara bra musik. :)

För kort för titel.

Det här är varken poesi eller novell, men på inrådan av en kamrat som tyckte att den var "artsy" så laddar jag upp ändå. Jag gillar inte att vara tyst för länge.

Jag ber på förväg om ursäkt för kvaliten -- det klottrades ner snabbt innan läggdags uppe i skoböjderna.

---

Ljus!---

Gårdsplanen var tom sånär som på en traktor som majestätiskt tornade upp i verandalampans sken, och den stora kastanjen vars omfång överblickade både mig och en större del av gårdsplanen. Min korta tur till pannrummet avbröts -- irreguljärt och oväntat -- av något så simpelt som en blick emot himlen.

I fjärran var stjärnorna. Betydligt närmre tycktes deras fallande, frostiga kusiner vara. Under mig knakade den ruttna, frusna brädan vid altanens kant.

I jympadojor och t-shirt och åtta minusgrader stod jag och beundrade himlavalvet, oförmögen att varken gå vidare eller känna kylan, eller för den delen bryta min hänförelse för något så simpelt som att fylla på värmepannan och därmed försäkra att min familj skulle ha värme hela natten. Vad är väl civilisation och överlevnad jämfört med hänförelse över en himmel som aldrig tar slut? Vad spelar en natts värme för roll, tänkte jag inte men borde ha gjort, när jag tittar in i evigheten? Vad gör väl prov, tusen sorger och stress och värk i själ och hjärta, och vad gör väl ett konsumerande samhälle och en obegriplig finanskris när vi egentligen inte är mer än glimtar i universums spotlight?

I olämpliga pjadder och med gåshud kände jag som att jag såg något överjordligt. De fallande stjärnorna smälte på panna, kind och öga och Moder Natur och det stora kretsloppet tycktes bjuda mig till dans.

När trna domnade bort fyllde jag på pannan, och gick sedan in för att diska stekpannor efter en middag på blodig entrecôte. Snön slutade falla dagen efter.

I dream of the summer heat.

I think of a city in summer heat
where I ran along the canal
trying to catch the sun playing
in the water and in your hair
your sunglasses glistened as you stood on tiptoe
planting a kiss on my cheek
and we laughed at our love-drunk silliness
and we laughed at life and danced along
the canal in the summer heat

I think of a summer night, a night in the city
where I sat on the grass by the river in the park
looking at the stars and feeling the breeze
as you handed me a beer and told me
“I like my girls silly”
and we laughed
at our drunkness and our silliness
and we laughed at life and smiled along
with the summer night stars in the river

I think of a summer of freedom
when we traveled from festival to festival
living in tents and living it rough
sex at the beach and by the grill at night
laughing at all the crazy things we'd done
and laughing for no reason at all
As I looked out from the stage,
I saw you in the crowd as you mouthed
“Baby, stop dreaming,
I never existed, but maybe I will”
And I cried as I realized,
dreams of summer are always too far away.

Livet i ett nötskal

att pendla varje jävla dag
är att göra väntan till lag
gemensam apati och likgiltighet
oändlig tid i gemensam ensamhet
i väntan på En Annan Tid Och Plats
ovetande om vad som nu har skapats:

en maskin, en maskin
gör samma sak, gör samma sak
om och om och om och om och om och om och om och om och om
igen och igen i oändlig repetition
Vart försvann människan?

till En Annan Tid Och Plats
där liv inte behövts bevarats
där framgång definieras
av avsaknaden av
mänsklighet

jobba, jobba, jobba, jobba
bort din sura min
så att någon gång så kanske, kanske
i den ökända framtiden
så kanske du kan bli din

Stå stilla en stund

Vänta, stanna, stå stilla en stund
Stanna på kanten till din avgrund
Sluta drömma om att sova en blund –
Att vila under himlen i din begravningslund

Titta ner i djupet, vad är det du ser?
En enkel lösning, när du inte orkar mer?
Vänta, stanna, stå stilla en stund, jag ber
Att du stannar på kanten och tittar ner

Titta tillbaka, långt innan moderna påfund
Långt innan vi såg jorden som rund
Och gamla gudar fylldes av avund
Över livets förgänglighet – att vilja utnyttja var sekund

Men vilja blev ville och du vill inte mer
Du ser bara mörker, varthän du ser
Vänta, stanna, tänk efter en stund, jag ber
– Se dig omkring och fall inte ner

Öppna ögonen, försök komma underfund
Med att en slit-och-slängsyn på livet ej är sund
Och stanna, stå stilla en stund
Stå stilla tills du står på stadig grund

Asagudar på akuten

Om de gamla gudarna kom till vår värld
Skulle de förfasas över lätthet och flärd?
Eller skulle de fröjdas och roa sig
Dra i sig mjöd och dra ut på galej?

Kanske skulle Tor ragga när han supit till
"Du kan känna på min blixt om du vill"
Samtidigt som en alldeles förfärad Frej
Hör Hugin och Munin komma ut som gay

Kanske skulle de dricka laget runt
Tills lagret börjar bli alltför grunt
Och klagande gudar beklagar sig
Över att ölen inte räcker till, åh nej!

Kanske skulle de sluta kvällen på akuten
Eller inlåst på avdelning som är sluten
Efter att Tor har antastat unga mör
Och resten supit tills levern sakta dör

Ja, jag undrar vad vår värld hade gjort
Mot gudarna om de lämnade sitt fort
Klev ur böckerna om en äldre lära
Och såg vår värld locka, eller förfära?

Skrev den här någon gång i höstas efter utmaningen att få in rimmen "nej", "galej", "Frej" och "gay" i samma dikt...

Untitled

Himlen är grå;
inget finns att uppnå.
Bättre kan man må
än när apatin smyger på --
det var för länge sen jag använde händerna.

Men fast nöjena känns små
så är jag nöjd ändå,
att jag slipper att må,
som jag gjorde då
när hjärnan tycktes rinna ut mellan tänderna.

Och även så,
när du vill ha något att slå,
finns tröst ändå
och kraft att få:
en dag är du fri, pensionär och matar änderna.

Fotnot: Som en liten anekdot känner jag att jag måste posta det lilla stycke som inspirerade dikten. Jag satt och hade tråkigt och spammade folk på MSN trots att de inte var vid datorerna, och jag råkade då, mer eller mindre av misstag ta fram denna strof, och idéen bakom strukturen återanvände jag sedan i dikten. Håll till godo.

Henne vill jag få,
hon med ögon blå,
så hej och hå;
sug min tå,
men snälla, använd inte tänderna.

Att lita

Hur vågar man lita
Om man en gång blivit sviken?
Hur vågar man hoppas
När man kan bli besviken?

Kan man släppa in någon
När en annan brutit sig ut
Och lita på att de stannar
Och blir kvar till slut?

Går det att släppa taget
Utan att tappa det
Och falla från höga hästar
Med någon slags säkerhet?

Kan man våga hoppas
På att inte bli vilseledd?
Kan man våga lita
När man känner sig rädd?

Okej, den här är faktiskt ny, dock lite av ett hastverk eftersom 3/4 strofer var delvis stream of consciousness...

Vår värld

Jag tittade igenom lite gamla dokument och hittade en ytterst pessimistisk (och inte särskilt bra) dikt från när jag var ung och arg på världen år 2005. Ja, kära hjärtanes, det var längesen det...! (*grandma mode*)

In i en mörk dimma
Genom svarta snår
Hoppas jag kommer att finna
Ett lyckligt slut, om det går

Djupare och djupare in
In i det fruktansvärda
Vill få det att förstå, ropa ”försvinn!”
Men jag har ingen makt, måste uthärda

En mörk dimma som omsluter
Tvingar sig på
Tror att jag ska höra folk som tjuter
Men inga ögon är öppna, ska det vara så?

En undermedveten fråga
Som inte hinner ställas, när jag gömmer mig
För snåren blir vassa, jag kommer aldrig att våga
Man måste akta sig

Ensam mitt ibland allt
Så mycket folk som inte orkar agera
Ensam just när det är kallt
När värmen inte kommer att komma mera

När mänskligheten blöder
När de vassa snåren sticker och allt är färgat av blod
Då borde man förstå att ensamhet bara ensamhet föder
Men man tror att ”ensam är stark” trots att det inte handlar om mod

Och när vi behöver någon att luta oss mot
Då försöker vi kämpa igenom dimman
Men möter misstänksamhet, hat och hot
För när mörkret sluter sig, vem kan man lita på i sena timman?

Varför ta en risk när man kan gömma sig i taggiga snår
Livet är ju viktigast för de flesta
Men ändå sticks människor sönder, blöder ihjäl av sina sår
När dimman förmörkar synen, då styr rädslan det mesta

Kylan tränger in överallt
En blodig värld framför mitt öga
Men i människors hjärtan är det alltjämt kallt
Fanns det någonsin en sanning så hjälper den föga

Ett trassel, ett virrvarr, ingenting som blev till allt
Djupa stick av taggar, öppna sår
Rädslan förmörkar tusenfalt
Den jord vi en gång kallat vår

Nu finns inget som är allas
Bara allas egen ensamhet
Ett mörker som inget annat kan kallas
Än bevis på hur lite vi egentligen vet

Jag springer i en mörk dimma
Vet inte om jag någonsin kan hitta ut
Det fanns en känsla jag nyss kunde förnimma
En känsla om att värmen för alltid var slut

Människor som aldrig förr, ändå är vi ensamma
Fast i ett mönster där vi inte kan hitta ut
Trots att vi älskar varandra så är hatet ett och detsamma
Det fanns en gång en början, blir det någonsin ett slut?

Ja, i Ystad!

Jag har bott i Ystad i nästan tio år nu. Under en hamnpromenad imorse gick jag över gamla minnen och intryck och kom fram till att det nu var dags för mig att dra mitt strå till stacken, och hjälpa till med marknadsföring av sydkustens pärla; porten till Österlen; filmstaden; handbollsstaden! Ystadt.

Fotnot: "Ja, i Ystad!" är en reklamslogan som Ystad Kommun använder/har använt för att marknadsföra staden. Den går ut på att ta bilder av en plats i Ystad -- exempelvis teatern -- och därefter lägga in en absurd jämförelse: "Teater Scala? Ja, i Ystad!" Jag bävar fortfarande för dagen de fotar Ystad Studios: "Hollywood? Ja, i --"

Dikt utan namn

Du var en flicka som visste vem du var
Älskade när du var liten än
Fann att kärleken var underbar
Och du en flicka som dyrkade den

Evighet var hemma i vart samtal
Du såg en början utan något slut
Men ni hade inget eget val
Och tiden tillsammans rann ut

Som efter timglasets sand
Eller ord av snö som töat bort
Fanns i ert gemensamma land
En tomhet som avståndet gjort

Sittande på en klippa
Tittade du ut
Och hoppades ni skulle slippa
Det avståndet till slut

Men det kunde växa sig större än
Genom avstånd er emellan
Efter ord och handling fann du dig sen
I ett mörker du känt så sällan

Och i ditt avlägsna land
Grät du kinderna våta
Och fann i efterhand
Att du hade svårt för att förlåta

Arg och ledsen och utan tillit
Var du länge och är nog än
För sedan tog livet dig dit
Du kunde bli sviken igen

Men försökt att tänka nu i efterhand
Nu när flickan är en kvinna,
På att du dragit lärdom på egen hand
Av att se den första kärleken försvinna

Och även om rädslan dröjer än
Dröjer även annat att ge åt någon sen
Du har mycket kärlek kvar min vän
Du kommer att kunna älska igen

Ja, det här blir väl min sista CAS-dikt skulle jag tro (och läskigt personlig var den också), men så länge jag har något att lägga upp så kommer jag nog att fortsätta göra det, och det hoppas jag ni andra också gör!

Tack för alla underbara grejer ni lagt upp hittills =)

Snabbis

En sista bild nu, för att avsluta min CAS. Jag måste säga att det var en mycket trevlig idé, denna pottery blog. Hoppas ni regelbundna posters kommer att lägga upp dikter här även efter att CAS-portfolio har lämnats in och reflections är ett minne blott.

Det här skulle egentligen vara en mer noggrann bild, men jag orkade inte färgläggning som vanligt. Inspiration från ett mycket fint porträtt på sexypeople-blog.com (namnet låter fel, men det är en förvånadsvärt underhållande sida).