Vad gör man när ens trähatt till vän går vilse på vägen till klubben, så att man står själv vid baren och super ner sig?

Man gör ett fylleförsök att översätta Fröding.

Men strunt är strunt och snus är snus

om ock i gyllne dosor

Och rosor i ett sprucket krus

är ändå alltid rosor

-->

But crap is crap and a fag is a fag,

if so in gold enclosed;

But a rose kept alive in a broken vase

Remains forever a rose

Eurydiche

Du ämnade ta henne med storm,

Du önskade bli följd av hennes blick

För du hyste ett hopp

om att slutligen få stopp

På ditt hjärtas kalla ensamritt

Hon såg dig och tog notis,

Hon blinkade och hennes ögon mötte dina

Men blicken var för kort

och vändes för snart bort

Ett leende var allt som blev ditt

Inget krig förklarades och ingen fred kom till;

inget krig förlorades, men inget krig vanns

Ingen anledning att gråta,

men ingen att skratta

För du har fortfarande inget att sörja eller fira

En tango kräver två och du fick ingen dans

Så du valsar stilla vidare:

Måhända finns din drottning

Någon annanstans

---

Även klassicistfascister som jag själv kan skriva kvasimodernistiskt emellanåt.

The bitter taste of freedom

Would you wonder where I went

If I was gone for a year?

Would you weep if I vanished,

Would you shed me a tear?

If I was beat down and broken,

Now, would you give a damn?

And to be ever so honest:

Do you know who I am?

---

Vissa dagar, och vissa personer, evokerar helt enkelt mänsklighetens äldsta frågeställningar.

Refuseringsbrev

Dina drömmar är absurda

och din prosa saknar charm

Du borde nog ha stryk,

men det får du av din tarm

Du hävdar att du kan om du vill

men det tycks du aldrig vilja;

Din briljans är obevisad

Men ditt slarv är svårt att missa

Ditt hjärta både kan, vill och vågar

men av detta syns inget sken

Och lever du, arma dåre, för detta

Råder jag dig köpa en gravsten

***

För att vissa dagar hatar man lika mycket, som dom tycks hata dig.

Livet leker och liker lever

Kom från en plats

som ingen pratar om,

styr sedan dina steg

mot en annan horisont

Njut av nya vidder

och ett annat liv än förr,

bli kär i för många

och full bak varenda dörr

Dansa, le och skratta

och lev aldrig någon nöd,

ty glädjen är gratis

tills dess du ligger död

***

Se, jag kan vara optimistisk om jag vill.

Korridorspatriotism

Du vaknar, tänker "Flyglarm!",
hoppar upp ur sängen
Tittar sömnigt genom fönstret,
det ryker ifrån ängen
Det skrålas och det vrålas
och du suckar djupt --
SSKK bränner soffor
under vilda, glada tjut!

Du ringer, klagar, gormar,
till AFB:s nattjour
"Det är era hyresgäster,
och oredan är stor!"
Det får AFB att våndas,
denna djävla korridor!
Ingen nåd skall visas,
där ska vara lugnt i år

Nästa morgon går in på C1
AFB:s representant
Han hör ljud ifrån köket,
går ditåt, militant
På bordet ligger Präx*
och snarkar bakfullt arrogant,
och köket tycks ha gästats
av en drucken elefant

På detta följer bannor
och puritanpredikan
Men Präx han sträcker på sig,
ignorerar huvudpinan
"Trodde ni att vi var döda?
Vi låg bara på lur!
Och vår anda kvävdes aldrig
av eran djävla mur**."

*

För den oinsatte följer några fotnoter.
*=Präx, alternativt präsident, är den av de boende på SSKK -- Sportsuparklubben Kamraterna, reds. anm. -- framröstade korridorshövdingen. Hans eller hennes huvuduppgift är att dra igång anordnandet av de finaste korridorsfästerna i Lund och i allmänhet se till att korridorens invånare känner sig välkomna, och att budorden (Sprid ditt supande över veckan; Sporta mer; Sprid SSKK:s goda anda och gemenskap över världen; Var snäll; med mera) följs så gott som möjligt. Sittande Präx är av en ren slump undertecknad, som framförde ovanstående korridorskväde i sitt invigningstal, som han för övrigt inte minns då han dessförinnan druckit en halv liter punsch.
**=Den gamla BC-korridoren avgränsades våren 2007 till två separata korridorer. Detta manifesteras av en illa byggd och hiskeligt ful vägg som går genom köket -- på andra sidan är numera nykterhetskorridor. Stilpoäng till AFB där, men vi lackar likväl ur på murjäveln och det är allmänt vedertaget att den sannolikt kommer rivas under ett frustrerat jubileum någon gång i framtiden, för att så återförenas med vår andra halva.

Jag gav dig mitt leende
Du tog min själ
Och naivt oseende
Jag kysste förnuftet farväl

Ett sjukt resonemang

Asacol, Asacol
Skölj ner med Lepethon
Det hade var't dyrt
Utan högkostnadsskydd!
Jag är en vandrande dosett

Imurel, Imurel
Bottna med cortison
Det är sjukt, det här
Men snart är sommaren här!
Och då kommer allergin...

---

Det är svårt att känna sig frisk när man knaprar piller som om de vore Pim-Pim.

Jehovah's answering machine

Jag hittade en liten grej som jag påbörjade i våras men som sedan, likt det mesta av min lyrik, föll i glömska och gömdes i en mörk hörna i "Mina Dokument". Jag putsade upp den lite och skrev resten i några ögonblick av ren inspiration och har numera ingen anledning att låta den ligga längre.

Den må sakna både skärpa och stil, men hur mycket jag än avgudar rimflätningen som exempelvis Alex bemästrar så väl så tycks jag inte komma någon vart med den. Njut eller få huvudvärk, bara ni läser.

Och hur mycket jag än hatar att säga det: om ni finner rytmen svår att följa, läs det som om det vore rap. Nu beordrar min hjärnas musikcentra mig att gå och skära av ett finger som straff för att jag överhuvudtaget skriver saker som kan associeras till den scenen.

Jehovah's answering machine

Hiya there Iahve, got a minute to spare?
Pickupickupickup! Okay, I guess you're not there.
But hell, it's been a while and I've got a lot to share.
When was last time, think you can remember?
There was snow outside and it was a night in December,
I think I denounced you in a manner quite un-tender.
No wait, there was another time after!
I think it was in church a few years later,
I think we said goodbye and parted.
I think I might have said a few words in anger,
and I guess you sort of retaliated.

But since then I've grown, I'm taller and I'm heavier.
I live on my own and try to keep it all together:
the daily life and the search for love;
money for the bills and food for the stove;
hold the apathy at bay and be a chevalier;
walk with a straight back and ignore any fear.
But still, I've come to think, and that has to be good --
how'd anything look if we didn't re-evaluate were we stood?
I don't regret much, and most things I'd redo, yes I would
but that don't mean I don't wonder how it all would have been
had I chosen this instead of that or done as well as I could:
or kissed her when I loved her, or thought more of things I've seen.
I think about you too man, what you're doing now and what's up.
I really only feel like chatting, come on, pick up!

To be honest with you, and I do prefer to be,
everything ain't all that good, I've got brain ghosts you see.
It's days and it's nights and it's weeks of confusion,
walking in a trance as if on the road to execution.
It's sleepless nights when I feel uncalled for and useless
and gloomy mornings when the world smells like ratpiss,
it's those fucking summer evenings when I freeze despite the heat
'cause I miss a loved one's touch and feel I've lost the beat--
It's when I stand by the sea and feel like boarding a boat
and leave without telling and go wherever it might float
and maybe in a decade's time send a postcard home,
saying "Sorry for leaving you" to the friends I postponed
and see if they answer, if they still remember him,
him that disappeared and restarted on a whim.
Damnit man, day tax is expensive and 'tis making me poor--
pick up the bloody phone, you're making this a chore.

I know without you saying, I'm a miserable bitching sod.
But that's yet another problem, so me knowing ain't that odd.
I hate my complaining and despise my depressions
but what on Earth can I do, I'm not one for shrink sessions.
But maybe it's just a natural course of life:
thinking, brooding and finding a wife,
then let her listen as you grow older and older
and your desillusion runs deeper and you worldview turns bitter.
But I don't want to end that way, I'd want to spare her:
I need to talk man, pick up the receiver.

I've plenty of friends and I love them dearly,
I've got people I trust that'll listen if I ask them.
But I'm not without insight, I'm quite bloody wary:
nobody likes a whiner if he does his trade too often.
So I'll spare them from my broodings
and my ponderings and moodswings
and let them enjoy my company
without risking yet another elegy!
I'd just need another outlet, somewhere to get it all out.
I know I'm asking much, but'd you mind if I give you a shout?
You don't need to stick around, you've got nothing to prove.
All I'd need is a prod, or be turned the right way and given a shove.
I'm sorry for taking so long to get in touch
but let's not be sullen, I've excused that part enough.
So I see you're not around, but could you give me a call?
That is, if you've got the time, if you feel like it at all.

So I might see you around, we'll see how it goes.
Take good care of yourself Iahve, and good luck with your shows.
Maybe you'll call and some things might make sense,
or you might not and it's still OK, you've got your own dance to dance.

So don't feel any pressure, 'tis just a little plea
from yet another lost soul in life's wide-ranging, stormy sea.

Kort cynism runt lunchtid

Har man inte var't på Fyran
finnes man ej!
Vad menar du, "andra strängar på lyran",
vad ska de tro om dig?
Du är ett miffo om du inte går med i yran,
och då färgar det av sig på mig!

---

Jag är inte död ännu, och må ej heller bloggen vara det på länge än!

Untitled

Himlen är grå;
inget finns att uppnå.
Bättre kan man må
än när apatin smyger på --
det var för länge sen jag använde händerna.

Men fast nöjena känns små
så är jag nöjd ändå,
att jag slipper att må,
som jag gjorde då
när hjärnan tycktes rinna ut mellan tänderna.

Och även så,
när du vill ha något att slå,
finns tröst ändå
och kraft att få:
en dag är du fri, pensionär och matar änderna.

Fotnot: Som en liten anekdot känner jag att jag måste posta det lilla stycke som inspirerade dikten. Jag satt och hade tråkigt och spammade folk på MSN trots att de inte var vid datorerna, och jag råkade då, mer eller mindre av misstag ta fram denna strof, och idéen bakom strukturen återanvände jag sedan i dikten. Håll till godo.

Henne vill jag få,
hon med ögon blå,
så hej och hå;
sug min tå,
men snälla, använd inte tänderna.

Hur faller man vackert?

Hur faller man vackert, med händer utsträckta mot morgondagen?
Hur faller man vackert i kaos och strid?
Hur faller man vackert när den chans ej är tagen
Som leder till en inre frid?

Hur faller man vackert när man desperat vill hålla kvar?
Hur faller man vackert då sorgen tränger på?
Hur faller man vackert om man ännu väntar svar,
Ja, hur faller man vackert då?

Hur faller man vackert ifrån det trygga jaget?
Hur faller man vackert när man faller från vad vackert är?
Hur faller man vackert överhuvudtaget,
In i en än vackrare sfär?

Till Meng

Stora flingor som fyller skyn
Enkel vithet, en vacker syn
Glada barn på skolgården
I snön är alla barn på jorden
De som nästan vuxna är
Är ej vuxna i vinterns sfär

Världen är för stunden frusen fast
I ny vit färg, en vacker kontrast
Mot höstens gråa moln som gav vika
När vintern tyngde tills de började svika
Och vitt som barnens oskyldighet
Droppade snön ut så vitt jag vet

En ljus färg som nu är luftburen
Runtomkring och överallt i naturen
Visar ett vackert vitt ljus i livet
Ett ljus vi inte längre tagit för givet
Och vi står lyckligt och bara ser
Droppar av snö som fladdrar ner

Sakta och stillsamt, söker de sig
Mot marken för att gömma sig
Som nattfjärilar i mörka natten
Dras de mot markens mörka vatten
Det är fridfullt trots föränderligheten
Det är något vackert i flyktigheten

Och vi leker i snön, vi vinterklädda
Studsande runt, enkelt sedda
Med glada blickar mot vacker sky
I mörka jackor under rött paraply
Och hör hur vintermoln tynger och tvingar
Snöflingor som låter som fjärilsvingar

Gå förbi godhet

En rostig nyckel öppnar himlens lås
Ovanför mängder av människoliv
Liten nyfiken ängel genast slås
Av människans behov av tidsfördriv

Ständigt fulla av egen målfullhet
Stannar ingen upp och ser sig omkring
För vad som spelar roll är att de vet
Att de är på väg till någonting

Så bak en vilsen och stilla fasad
Hinner ingen se den sanna identiteten
Hos en i människans maskerad
Där kroppen döljer inre skönheten

För obemärkt och väldigt sliten
En ängel på jorden, tyst och stilla
Tycks mitt ibland oss ack så liten
Men störst av alla vill inget illa

Och mitt bland livets ondskefullhet
Finns en vacker bit av stilla ro
För bland oss alla i hemlighet
Har människoklädda änglar slagit bo

En dikt om en skata

Nattsvart skata på nattsvart himmel
Tittandes ner på jordens vimmel
På lockande vackra ting som blänker
Och skatan tänker som skator tänker

Susar genom luften, svävande lätt
På väg mot ett mål från ovan sett
När molnen skingras och skatan saktar ner
Där är en skatt på himlen som skiner mer

Klar, vacker och flyger som han
Skatan ser skenet som innan försvann
Bländad av ett ouppnåeligt ljus
Fylls en nattsvart fågel av ett inre rus

Natten flödar strömt förbi
När skatan full av nyfunnen freni
Kämpar strävandes mot skyn
För att äga en vidunderlig syn

Upp i himlen mot moln och månen
Hemma i trädet hörs sedan hånen
”Månen?” frågar skatans vän
”Vad skulle du göra med den?”

Dikt utan namn

Okej, inget tema för tillfället alltså, så här kommer nåt annat.

Blickar stirrar, kalla, arga
Bergen lever, kalla, karga
Ögon hånar, driver, manar
Stenar faller, driver, kanar
Läppar kröker, darrar, skrattar
Händer greppar, darrar, fattar
Röst som biter, sticker, skriker
Gruset skaver, sticker, sviker
Läppar säras, rör sig, plutar
Branten ovan rör sig, slutar
Ögon flackar, rullar, famlar
Stenar glider, rullar, ramlar
Blickar vänder, kalla, arga
Bergen lever, kalla, karga

Höstdepression

Himlens färg har runnit ut,
Gråton finns där färg funnits förut,
Innan färgerna föll, tätt omslingrade,
För nära för att bli skingrade
I en svärta som nu sakta löser sig,
Sprider sig i luften, men synes ej;
Ger trädens löv lager av färg,
Sprider sig kallt i ben och märg,
Andas in med varje andetag,
Flera droppar av mörker, varje dag,
Som löser sig obönhörligt överallt,
Tills sinnet är tungt, mörkt och kallt;
Och nog kunde väl ingen ana,
Att bakom höstdepressionens vana
Finns mörker som fallande färger spred,
Färger som var glada, till att börja med…

Flickan som var

Det här är väl mer en dikt om depression under hösten än om höstdepression. Jag vill skriva något som mer direkt handlar om höstdepression sen, men här är nåt annat så länge i alla fall.

Jag ser en liten flicka
Vars ögon svämmar över
Drunknandes i känslor
Hon tror att hon behöver

Jag ser en liten flicka
Som tiden stannat för
När ingen annan stannar
Och inga tårar får gehör

Jag ser en liten flicka
Som vilsen faller ner
Barfota på grusig väg
Och knappt kan orka mer

Jag ser en liten flicka
Som reser sig att gå
Med påklistrat leende
Möta livet leende ändå

Jag ser en liten flicka
Som tvekande tar tag
Håller fast vid glädjen
Och försöker än idag

Jag ser en liten flicka
Glad en gången höst
Sorgsen sen den nästa
Hösten efter funnit tröst

Jag ser en liten flicka
Som ingen annan ser
En flicka i ett minne
Som inte lever mer

Jag ser en vuxen kvinna
Där flickan var förut
Det är den fjärde hösten
Och hon är vuxen nu till slut

På flykt från deteminism

En flicka som springer i skogen,
Kanske finner hon vägen om hon springer fort,
Skyndar i varje riktning utan ledning;
Hennes gener var en karta hon kastade bort.

Hon letar efter en egen väg
Som ingen tvingar henne följa;
Gå dit erfarenheter inte fört henne,
Se vad skogen har att dölja.

Bara fötter på egen hand;
Hon trodde på gudars vilja en gång,
Men hon vek av från den mossiga stigen
För den kändes så oändligt lång.

En flicka som springer i skogen;
Bara fötter med väldig fart;
Bort från allt som kan tyckas fångenskap,
Vill hon finna sin fria vilja snart.

Mitt episka quest

Jag förtärs av en önskan:
Jag vill bli nåt
På denna pale blue dot
Jag vill inte falla i glömskan

Å andra sidan är det egentligen ganska meningslöst,
När allt kommer omkring, vad gör det för skillnad?
Fast det är väl just det jag strävar efter: skillnad
Vilket är det jag vill hängiva mig åt, hämningslöst

Självdestruktivitet hindrar mig:
"Det där kan jag göra sen"
"Det löser sig"
Jag känner mig aldrig riktigt ren

Varför gör jag de valen jag indirekt gör?
Varför gör jag inte det som jag logiskt sett bör?
Varför ger jag efter till synd och lust?
Varför står inte mitt första beslut kvar robust?

Kanske är jag det jag strävar efter att inte vara
En som precist kan beskrivas med ordet "bara"
Kanske kommer jag kunna se mitt liv bakåtblickande
Och precist kunna beskriva det som ett misslyckande