Ode to a Christmas Day headache, followed by a seasonly greeting

First it was the cider
and then it was the ale.
Then it was the chocolate,
and I got thirsty again.

There are Disney-ads and
carols on the telly
and the grass is never
as green as by Christmas.
Money are spent without
neither care nor worry,
the wallets are never
as empty as by Christmas!

Mulled wine, ham,
sausages and eggs
Salmon, mustard,
toddy and gingerbread!
Meatballs, pastries,
sure you are't full yet?
Christmas is for eating,
and the scale is out-of-order!

First it was the cider
and then it was the ale,
tonight we count no calories
so raise your glass again!

Christmas is a noun, but I bet that there are as many definitions of Christmas as of the word "pleasant" -- or, to be fair, "awful". For some, Christmas means the buying of presents for loved and dear ones; for other it means receiving them. For some it means altruistically volunteering at the Salvation Army's steaming pots of soup, serving those for whom they are kept warm; for others it means drinking mulled wine and beer until they cannot see or walk straight.

Christmas for me is a well-deserved break after a stressful year, a last pause for breathing before kicking off a new year with force and determination. If all the Christmas presents are bought in good time even the Christmas anguish might be kept away! Christmas Eve in itself is to be with the family, eat and drink and enjoy a good evening in each other's company, even if it means waking up with a headache the day after (which I am sure that I am not alone in doing).

Regardless of what Christmas is to you, fellow pottery blogger or -reader, have a merry Christmas. Enjoy the food and enjoy the drinks: we won't count the calories until January. Enjoy what is left of the Christmas weekend, peace be with you, and I'll see you in a few weeks again.

Merry Christmas!
/w.

Sol? Vinter?

Jag är uttråkad, ok?! Sitter och pluggar till Swedish oral commentary and it's simply killing me. Läste Boye och somnade. Sen vaknade jag och skrev. Jag vet inte. Bara detta: jag fryser väldigt, väldigt mycket.

låt mig få smaka
sötmans magi
tonernas ljus
låt mig få vaggas
I solnedgången

låt mig få andas in
solens andedräkt
guldets glans
låt det tina det frusna
I hjärtat

låt mig få njuta av
långsam förförelse
hetsig romans
låt mig falla
I solnedgången

låt mig öppna ögonen
stjärnklar blick
visdoms djup
låt mig leva
Idag

sol

Clouded mind.

the sun.

That's how it feels, that feeling the photo gives off - at least to me it does.

A feeling you get when sitting somewhere x meters above the sea-level with your back turned to the city. Sitting and watching the sun go down kissing the horizon; embraced by it and drowning in its comfort.

It's beautiful, that scene - no matter how many times it repeats itself, there's just something about the way the sky fills up with a spectra of dreamy colours that mesmerises and captivates you, every time.

The final scene, the grand finale - seemingly.

The secret to beautiful and unique sunset-coloured photos is not to fill up your memory card or film with pictures when the sun's still dozing off above the horizon. No - hold your ground for a while longer after the sun's disappeared, and you will be rewarded with the afterglow, the sun's own way of giving a sign of life assuring you that it's not gone for good - by filling up the surface of the clouds above you and everything underneath with a faint although distinctive light, creating a mesmerising painting... And with the sun gone out of your focus, you turn instead to all the things illuminated by the colours around you: the clouds, the scenery, the seascape or maybe even the cityscape.
You start to notice everything, everything that you're otherwise used to.

Minutes later, you feel at peace.

Whoops, sorry, got carried away.
But this is relevant to the pottery blog, yes?



I might not be any authority around here, and I know time's are tough (for us IB2:ers) but how 'bout a sunset-theme? Are you able to overcome the limitations of words to describe the visually stunning moment of a sunset?
Or maybe you'll even go for another medium of expression?

So, pottery blog, how about it? :D

Ghosts

Okey so I found some old silly lyrics I wrote... and just couldn't help myself. Two possible titles: "Living on the outside bids for eternal chaos", or "Ghosts can’t get hold of anything". So fascinated by lyrics and how song names are really really important... And I apologize for the MCR-ish style, they are a great inspiration to a lot of the things I write.


Voices in my head
I cry, I plead
Why can I never have
the life I try to lead

Trying is all I achieve
I'm stuck, I'm broke
Your poisoning anger
makes me choke

Somedays I try so hard
to get it all together
Ghosts can’t get hold of anything
And I fall…

Can’t help sinning
Need the drugs, the pills
Ill-convicted anger
Who are to blame for all the ills?

Tell me what it’s like
Life bursting in the seams
What’s it like to be one of them?
What if we all are based on dreams?

Living on the outside bids for
Eternal chaos
How can anyone be sure
Of reality

Somedays I try so hard
to get it all together
Ghost can’t get hold of anything
And I fall…

Till Meng

Stora flingor som fyller skyn
Enkel vithet, en vacker syn
Glada barn på skolgården
I snön är alla barn på jorden
De som nästan vuxna är
Är ej vuxna i vinterns sfär

Världen är för stunden frusen fast
I ny vit färg, en vacker kontrast
Mot höstens gråa moln som gav vika
När vintern tyngde tills de började svika
Och vitt som barnens oskyldighet
Droppade snön ut så vitt jag vet

En ljus färg som nu är luftburen
Runtomkring och överallt i naturen
Visar ett vackert vitt ljus i livet
Ett ljus vi inte längre tagit för givet
Och vi står lyckligt och bara ser
Droppar av snö som fladdrar ner

Sakta och stillsamt, söker de sig
Mot marken för att gömma sig
Som nattfjärilar i mörka natten
Dras de mot markens mörka vatten
Det är fridfullt trots föränderligheten
Det är något vackert i flyktigheten

Och vi leker i snön, vi vinterklädda
Studsande runt, enkelt sedda
Med glada blickar mot vacker sky
I mörka jackor under rött paraply
Och hör hur vintermoln tynger och tvingar
Snöflingor som låter som fjärilsvingar

Observations

Just some random drawings I was planning on posting but never got around to.

You know those creepy photographers who walk around with their huge Canons and take pictures of random people without them noticing? Imagine me like one of those, except without the Canon and hopefully also without the creepiness. I wish there was a nice-sounding reason behind my drawing certain people, like they flash a peek into the depths of human nature or something. But to be honest, I just see some person who strikes me as "OH that could make a good drawing". And then I draw them. The end.

Is there anyone who truly lives?

When the end comes.
I've been told it's beautiful.
Like a soothing lullaby.
And the end to this
to crippling inwards
holding your chest tight
so it wont break
the ribs protruding

soaring into the sky
help me leave behind
all the reasons to exist
when alone and empty
and forgetting
not pretending
it gets easier to end

this lie has lived too long
the chorus is fading
a single note adrift
and still no fairytale fireworks
Must give up the thought
that someone else
can save me from myself

seeking out the moment
searching in my mind
cursing the crossfire
one more word and
I won't survive
everyday I'm amazed
that I'm not scared

not scared to die
and everyday I think
if it happened today
I wouldn't mind
I would even embrace it
nothing for anyone to gain
so why not end the strain

emptiness in the eyes
the tide that passes me
is there anyone who truly lives?
Why does the answer
scare me to suicide
while some can still hope
for a future

Monologue I 0.1

So I sold my soul and showed up here at last. Very well, it was to be expected.

I refuse to classify this as poetry or story, and have therefore settled for calling it a monologue. Screw structure and cross-rhyming -- I am as feeble at that as I am at painting; skiing; wind-surfing; calculating moles per deciliter; playing piano; or sculpting in marble. In some ways, that is what this one is about: trying to impress that Aphrodite incarnate that you saw by the bar desk, all while feeling that you, compared to her presumed demands, is little but dirt under a boot due to all the things you're not able to do. Now I am out before I spew out any more presumptions about it.

---

I don't look great
and how I got here I don't know.
But still, girl, is this seat taken?
My mates are all gone
and my jacket with them,
and girl you're radiating.

Well my hair reeks of hair gel,
but yours's shining like true gold.
Yes, I'm serious - sure, I mean it!
You look like taken from the seventh heaven.
Who, me, flattering?
I couldn't and I wouldn't,
I've never done much flirting.

No, I don't really do sports
and I'm a sucker at swimming.
Which I guess is a pity
considering I've been drowning in your eyes since I got here.
No, I know, I'm no poet:
I can't even find my own clichés.
But I swear, I do love your eyes, for real.

Yes, there's a lot that I can't do,
and much less that I really can.
But come on, girl, give me a chance:
I'll be your Romeo without lute,
or your Maverick without a plane.
What I lack in skill and possession,
I'll make up for with compassion.

I don't look great
and I can't fucking sing,
but at least I'm being fully sincere.
I think you're beautiful,
and you don't seem to mind me --
babe, my bed is cold. Can I follow you home tonight?

---

There is a possibility that this one will show up again, in a revised and hopefully more distilled version.

/w.

Gå förbi godhet

En rostig nyckel öppnar himlens lås
Ovanför mängder av människoliv
Liten nyfiken ängel genast slås
Av människans behov av tidsfördriv

Ständigt fulla av egen målfullhet
Stannar ingen upp och ser sig omkring
För vad som spelar roll är att de vet
Att de är på väg till någonting

Så bak en vilsen och stilla fasad
Hinner ingen se den sanna identiteten
Hos en i människans maskerad
Där kroppen döljer inre skönheten

För obemärkt och väldigt sliten
En ängel på jorden, tyst och stilla
Tycks mitt ibland oss ack så liten
Men störst av alla vill inget illa

Och mitt bland livets ondskefullhet
Finns en vacker bit av stilla ro
För bland oss alla i hemlighet
Har människoklädda änglar slagit bo

wohoo, äntligen ,,,HAHA, hm här är några (bra, deep shit,) dikter i alla fall...

Barndom

Ditt samvete
ändrar kurs
Din rädsla gör entré
Ditt omtycke förblir förvirrat
Ditt lugn chockar mitt emot sig själv
då jag väntandes mot slutet av
dikten bär på en spegel

Jag får syn på min barndom och motvilligt svalnar
känslorna för min lekfullhet
Drastiskt gräver jag mig upp ur
tyngden av simpla tankar och finner mig
emellan den växande och maktlystna orolighetens källa

Minnens kryddade dofter fångas in i känslan av
mänsklighetens ogrundade och
oprofilerade resultat
av universums diskreta sammanfattning
över den oförskämda och
blotta nyfikenhet som
ständigt letar efter ruljangsen av lycka

Viljan från ditt gömställe
i själen liknas vid ett
fåtal av denna jords härskare och
tyranner men också helgon och änglars
tankar och åsyn över
Kärlek

För ser du inte in i själen
och inte klarar av det förvridna och groteska
motståndet drunknar du i
hjärtat till den elake där
det råder falska stängsel mot rädslan
Själv

Himlarikets tårar bjuder in dig
till en vistelse av dess hem med utsmyckade
portar av guld som reflekterar ljuset
av dina skyddsänglars aura

Din omgivning fylls av stoft och
Du inser snart att din existens
hör hemma på det jordfasta
och nersmutsade icke själsvänliga
moder jord då din trygghet vänder
ryggen till och förnuft flyttar åter in
igen

Beslutsamt flyr tankar bort
då de simmar ut eller lyfter sina
vingar som de en gång gjorde upplysta som
de första levande organismerna på jorden

Som när ett nyfött barn
dras ut till världen
måste navelsträngen klippas
Än en gång klipps bandet av
Och barndoms minnen löper amok
i huvudet på den reflekterade mannen
Och spegelbilden visar en förnybar
energikälla i form av mitt leende

Lyckan svävar inom mig
Mörkret kamoflerar sig i skuggan

Den smaragdfyllda porten till paradiset har ett handtag
som Gud låter fresta människan med sin hand till hans heliga mark
Men närmare den allsmäktige
går ej att vara
Men vad kan då
minnen och vänskap
uppfylla om inte
Kärlek?






Himlen

Som en öppen och känsloladdad yta
upplevs molnens fader som upplyftande känsla för människans betänksamhet

När tuppen gal påminner himlens ljusa
och dominanta färger oss om livets
förhoppningar och ekosystemets
upplysta och inlärda naturkrets

När färgerna droppar ner från himmeln
Landar de obemärkta i människan
Blir källan för vårt lugna sinne
Då natten är djävulens stilsamma
Och lättlurade tid på jorden

Ett tecken från Gud
Sätts på himlavalvets släta yta
Guds ögonstenar formar figurer
Varnar den själlösa ängeln för förräderi

Den eviga striden
Mellan gott och ont spinner runt i våra sinnen

Jag riktar min blick sidledes
Ser dig

Vi blickar mot stjärnorna
Finner varandra.

En dikt om en skata

Nattsvart skata på nattsvart himmel
Tittandes ner på jordens vimmel
På lockande vackra ting som blänker
Och skatan tänker som skator tänker

Susar genom luften, svävande lätt
På väg mot ett mål från ovan sett
När molnen skingras och skatan saktar ner
Där är en skatt på himlen som skiner mer

Klar, vacker och flyger som han
Skatan ser skenet som innan försvann
Bländad av ett ouppnåeligt ljus
Fylls en nattsvart fågel av ett inre rus

Natten flödar strömt förbi
När skatan full av nyfunnen freni
Kämpar strävandes mot skyn
För att äga en vidunderlig syn

Upp i himlen mot moln och månen
Hemma i trädet hörs sedan hånen
”Månen?” frågar skatans vän
”Vad skulle du göra med den?”

Snow-angels

Tears in the form o desire
when a former desire
no longer holds comfort
comfort held by arms
arms no longer there

empty is her mind
mind without words
words which echo
echo goes on and on
on in her empty mind

snowflakes falling
fallen on the ground
ground dirty with sin
sin covered in white
white like virtue

and she has fallen
falling like a snowflake
snow-white an angel
angel broken on the ground
on sin without wings

whispers for a dream
dreaming of a whisper
a whisper of rescue
rescue without wings
wings of the mind

Dikt utan namn

Okej, inget tema för tillfället alltså, så här kommer nåt annat.

Blickar stirrar, kalla, arga
Bergen lever, kalla, karga
Ögon hånar, driver, manar
Stenar faller, driver, kanar
Läppar kröker, darrar, skrattar
Händer greppar, darrar, fattar
Röst som biter, sticker, skriker
Gruset skaver, sticker, sviker
Läppar säras, rör sig, plutar
Branten ovan rör sig, slutar
Ögon flackar, rullar, famlar
Stenar glider, rullar, ramlar
Blickar vänder, kalla, arga
Bergen lever, kalla, karga

Nytt tema?

Hur mycket vi än älskar depression tycker jag vi ska vara lite positiva nu. Någon idé på positivt tema? Eller är det tema-fritt nu i två veckor?

Om ni vet någon som vill vara med på potterybloggen, skicka personens email till någon av admins, så att det kan addas till skribenter.

Love&Light (in a highly ironic way)

Hemulen som älskade tystnad

Hemulen han knipsar
I dörren till Lycka
I hans mörka inre
Ett dockskåp hans näthinna smyckar.

Vi sitter i blindo
Honom inte förstå
Vi skrattar och säger
"Farmors gamla park kan du gott få!"

En underlig filur
Kan inte säga nej
Låt det bli en läxa
Följ dina drömmar, det fixar sig!

Autumn is Solitude

they all sing about the pain - rhymes of passion and angst
they forget all about the inbetween moments, the ones no one notice
the dull dreariness of reality when you sit lonely in your room
and infinity passes

in the blink of an eye you've lost your youth
fragmented memories like torn polaroids in black and white
cannot tell why life decided to play hide and seek
with a lamenting lonely soul such as yourself

and the dramatic autumn sunset does nothing to soothe your senses
your withered heart filled with holes, like in the songs
But there's just the emptiness
No passion, no pain, no angst - it's empty

and now darkness falls - the starry cold sky obscures your thoughts
and the melancolic piano tune become the soundtrack of every night
passtimes only a distraction from solitude
those inbetween moments return

and you sit, you lie in your bed
and there is the slanted sunlight, the piano
and there are the stars
and there is the Emptiness
And all they see is the pale skin of someone who forgot
her purpose

Höstdepression

Himlens färg har runnit ut,
Gråton finns där färg funnits förut,
Innan färgerna föll, tätt omslingrade,
För nära för att bli skingrade
I en svärta som nu sakta löser sig,
Sprider sig i luften, men synes ej;
Ger trädens löv lager av färg,
Sprider sig kallt i ben och märg,
Andas in med varje andetag,
Flera droppar av mörker, varje dag,
Som löser sig obönhörligt överallt,
Tills sinnet är tungt, mörkt och kallt;
Och nog kunde väl ingen ana,
Att bakom höstdepressionens vana
Finns mörker som fallande färger spred,
Färger som var glada, till att börja med…

farewell.

And the journey --

-- continues?