Beroende

*
Bara en kan ju inte skada
men fjorton timmar senare
när upplevelsen försvinner
när eskapismen inte fungerar
livets självbevarelsedrift kallar

Statusändring:
Inte längre upptagen med att döda
mig själv långsamt
Istället nu förtvivlat ångerfull
hungrig och trött

Innan uppvaknandet,
så var jag inte här
så kändes allting bra
igår flöt ihop med idag
och jag var oövervinnelig

Jag vill tillbaka dit
bort från liv och skit
bort från mer och mer
bort från allt jag ser
Ta mig bort, jag ber!
*

Världen är vacker

*
Vandrade
runt i en rund ring
rakt på en rak linje
på väg mot undergång

Höstlöv som dansar i vinden
en vind av färger och liv
i en låda utan väggar
men ändå undrar dansarna
vad finns utanför

Det som finns, är
oändliga möjligheter
så länge som det är svart

Söker
vad kan lösa denna Gordiska knut
vilken del i denna människa fattas
undrar jag medan jag fortsätter
banka fyrkanten mot cirkelhålet

Bekymmer och problem
vilja och förnekelse
rädsla för förändring
belåten med elände

Fast i en svårbegriplig värld
men ack så vacker
arbiträr och hemlighetsfull
svaren på våra frågor finns i oss själva

Vaknade
föll ut från det kalla mörkret
steg in i det varma ljuset
och såg att det var bra
*

Korridorspatriotism

Du vaknar, tänker "Flyglarm!",
hoppar upp ur sängen
Tittar sömnigt genom fönstret,
det ryker ifrån ängen
Det skrålas och det vrålas
och du suckar djupt --
SSKK bränner soffor
under vilda, glada tjut!

Du ringer, klagar, gormar,
till AFB:s nattjour
"Det är era hyresgäster,
och oredan är stor!"
Det får AFB att våndas,
denna djävla korridor!
Ingen nåd skall visas,
där ska vara lugnt i år

Nästa morgon går in på C1
AFB:s representant
Han hör ljud ifrån köket,
går ditåt, militant
På bordet ligger Präx*
och snarkar bakfullt arrogant,
och köket tycks ha gästats
av en drucken elefant

På detta följer bannor
och puritanpredikan
Men Präx han sträcker på sig,
ignorerar huvudpinan
"Trodde ni att vi var döda?
Vi låg bara på lur!
Och vår anda kvävdes aldrig
av eran djävla mur**."

*

För den oinsatte följer några fotnoter.
*=Präx, alternativt präsident, är den av de boende på SSKK -- Sportsuparklubben Kamraterna, reds. anm. -- framröstade korridorshövdingen. Hans eller hennes huvuduppgift är att dra igång anordnandet av de finaste korridorsfästerna i Lund och i allmänhet se till att korridorens invånare känner sig välkomna, och att budorden (Sprid ditt supande över veckan; Sporta mer; Sprid SSKK:s goda anda och gemenskap över världen; Var snäll; med mera) följs så gott som möjligt. Sittande Präx är av en ren slump undertecknad, som framförde ovanstående korridorskväde i sitt invigningstal, som han för övrigt inte minns då han dessförinnan druckit en halv liter punsch.
**=Den gamla BC-korridoren avgränsades våren 2007 till två separata korridorer. Detta manifesteras av en illa byggd och hiskeligt ful vägg som går genom köket -- på andra sidan är numera nykterhetskorridor. Stilpoäng till AFB där, men vi lackar likväl ur på murjäveln och det är allmänt vedertaget att den sannolikt kommer rivas under ett frustrerat jubileum någon gång i framtiden, för att så återförenas med vår andra halva.

Framtid

Läser någon denna fortfarande?

Ännu en gång.

*
Vaknar.
Var är jag? Vem är jag? Vad är detta?
Skriker.
Vad gör jag nu? Vem är hon? Vem är han?
Äter.
Varför gör jag detta? Vad borde jag göra? Vem är du?
Sover.
*

Allt jag ville säga

*
Jag ville säga något klyftigt och smart
något som skulle imponera och beröra
Som långsamt avklädde sanningen klart
så att alla tydligt skulle få höra

Jag ville säga något vackert och glatt
något som skulle få dig att skratta
Som modigt och starkt fördrev vår natt
för att äntligen få uppleva det motsatta

Jag ville säga något kärleksfullt och ömt
något som skulle trösta och beundra
Som förverkligade allt det du drömt
så att vi kärlekens skatter få plundra

Men allt jag kunde få fram var denna önskning
och jag hoppas att det på något sätt var nog
Allt detta ville jag säga till dig, min älskling
då, innan du dog
*

Smärtsamt medveten

*
Smärtsamt medveten
om mina begränsningar
Jag är, bara, människa

Smärtsamt medveten
om mina misstag
Jag är, bara, mig själv

Men
Trots allt
Ändå
Å andra sidan
Så är det ljuset som skapar skuggan
*

Medvetande

*
Letar efter en aktivitet; en handling
och inser att letande i sig är ett val
Söker tankar i en förvirrande samling
och inser att samlingen är i fel sal

Hittar en aktivitet och en handling
men undrar: när har jag nått dess slut?
Finner en tanke och får en förvandling
men undrar hur jag från salen kommer ut.
*

On the same note as below.

don't waste your time on wasting time
escape his caress to escape distress
don't be a mistress trapped in loneliness
roxanne, don't put on the red dress
he's not worth the stress or digress
play your cards with finesse - let him guess,
don't undress, now look at the mess
it's like a game of chess, you want him to confess
now stop to obsess, don't say yes
you're not his to possess, change address
unless - you can stop him from this crime


-----------------------------------------------

as you can see I went a little overboard with the rhyming =) Bored at work, what can I say. Hope you like it.

Say your Prayers.

Ecstasy running off her skin
ruby eyes and cold fingers
sore throat and clouded mind
who can decipher the code
of what we leave behind

begging to stay in the now
the flighty touch of warm skin
like a drug and loneliness its dealer
every night a new sin, a new heart
never enough, never a start

the kiss goodbye always lasts longer
than the kisses of ecstasy
and the lips stay forever sore
aching for more, faded and numb
hunter and prey alike, struck dumb

ask no questions and pray
that someday, there is no goodbye
ruby eyes find a resting place
and cold fingers find warmth
and Thirst looses its Face.

Rubicon

Jag ursäktar på förhand för längden, men med tanke på krånglet med att hitta ett ställe att ladda upp den förra novellen kom jag fram till att det helt enkelt är lättare att publicera den här rakt upp och ner i sin helhet.

Tjing!

---

Hon drack drinkar baserade på fruktjuice och undvek öl om hon kunde; det var inte i sina dryckesvanor hon skiljde sig ifrån andra kvinnor. För att vara helt rättvis var det inte heller i sättet hon kastade sitt vågiga hår i dansens eufori, den rörelsen hade en uppmärksam betraktare kunnat finna hos åtminstone femtio andra kvinnor en välbesökt kväll, men glimten i hennes öga sken lite starkare än andras och var för mig tidigare osedd. Vad exakt den signalerade, om det var hemlighetsfullhet eller mystik eller om hon helt enkelt bara hade väldigt fina ögon var jag inte säker på då och är fortfarande inte men den var i vilket fall glad och tycktes för en svulten kavaljer utlova guld och gröna skogar. Jag bet på det, själv- klart gjorde jag det. Jag är den förste till att erkänna att jag bara är människa, dessutom en ganska enkel sådan med basala behov som ändå inte tycks tillfredsställas. Sättet på vilket hennes ögon lyste bakom de kastanjebruna lockarna som föll ner i hennes panna drog mig emot henne som om de vore magneter. Hennes rörelser gjorde mig varm någonstans djupt inne och framför allt, sättet på vilket hon såg på mig projicerade i mitt stilla sinne en föreställning om en natt som inte skulle vara kall som de andra och efter vilken jag inte skulle vakna på golvet bredvid sängen med huvudvärk, smak av död bäver i munnen och ett svart hål där hjärtat suttit.

Jag såg en varm famn och jag skäms inte för att säga det. Självklart såg jag även andra saker i hennes uppenbarelse men hoppet om ett avbrott i min slentrianmässiga helg- ensamhet lyste åtminstone lika starkt som den orangea gatlampan över krogkön som, huttrande i vinterkylan, ringlade sig längs trottoaren utanför. Det enda som skymde skenet var min egen osäkerhet och tvivel, två faktorer som jag för en gångs skull inte tänkte låta förstöra en fredagskväll för mig.

Man ska inte bedra sig själv, som sagt, och ingen skulle kalla mig ett socialt högdjur; jag själv allra minst. Trots detta, vilket inte gjorde mitt utgångsläge mycket annat än dystert, kände jag mig kallad att göra ett försök – korsa Rubicon eller skicka alla arméer emot Ardennerna, om man så vill. Jag vet inte varför, det är mycket jag är osäker på från den här händelsen, men antagligen var det inget annat än begär. Vifta en guldkedja i ena handen och en revolver i den andre och en åskådare kommer förr eller senare falla för hoppet om snabb rikedom, den uppenbara risken för bildlig eller verklig ond, bråd död oaktad. Han som famlar är i nio fall av tio en dåre men vissa instinktiva begär övervinner lätt, gång på gång, logiska resonemang och kall beräkning.

”Ikväll får det vara jag som är dåren,” tänkte jag och drack snabbt – för snabbt – upp det sista av min drink, vilket tvinade mig till en smärre grimas. Spriten sved i en hals redan sårig av många veckors förkylning och rå hosta och mitt sällskap på två vänner tycktes märka mitt predikament. Om inte annat tystnade de lite och sneglade på mig när jag raskt reste på mig och styrde stegen ner ifrån övre paviljongen till bardisken vid vilken hon stod och agerade distraktion och lockbete. Jag tittade inte tillbaka: nöjd med mig själv kom jag fram till att min beslutsamhet i sådana fall skulle försvinna på ett ögonblick, precis som Eurydice gjorde för Orfeus på vägen upp ifrån underjorden. Säkerligen, tänkte jag förvirrat, skulle världen vara en bättre plats om sådan förmåga att dra kulturella paralleller till sedan länge döda myter kunde översättas i dragning på dansgolvet. Åtminstone hade den varit bättre för sådana som mig, som var klart bättre på mytiska referenser än dans.

*

Hon var inte kinkig, visade det sig. Åtminstone hade hon inget emot att prata med mig och till och med att skratta åt det jag sa. Huruvida jag försökte skämta eller ej låter jag förbli osagt men klart var åtminstone att hon inte skrattade åt mitt försök till att träda in i hennes sfär.

Sådant hade jag haft erfarenhet av tidigare, och det var lätt igenkännligt.

Vi köpte varsin drink, nätta företeelser på grund av rådande tillståndslagstiftning, och fortsatte prata utan att säga alldeles för mycket. Sporrad till drömmar om stordåd av min ovana framgång och mängden alkohol som hade lagts att jäsa i mitt blodomlopp svepte jag så småningom även det sista av den drinken, smackade högt – av någon idiotisk anledning som jag än idag inte kan identifiera – och bjöd upp henne till dans. Hon log inåtvänt och tog min hand, och innan jag visste ordet av stod jag i den svettluktande, rytmiskt bultande folkmassan på dansgolvet med blicken fäst på hennes och kroppen i konstant rörelse. Om mina vänner såg mig nu hade de antingen skrattat eller nöjt sig med att vara artigt förvånade ty jag var lika långt hemifrån på ett dansgolv som jag hade varit bland pingviner på Tierra del Fuego eller bland krigsherrar i Kongos djungler, men det rörde mig inte i ryggen: jag må inte ha dansat för min överlevnad, men jag hade ett mål och en känsla av att saker gick bra och det tog mig till tidigare outforskade höjder. Jag säger inte att jag dansade bra för det skulle jag inte kunna avgöra själv. För mitt otränade öga ser nästan alla lika dumma ut på ett dansgolv där de rytmiskt – extra komiskt blir det de gångerna någon rör sig alldeles för rytmiskt – vaggar fram och tillbaka, drar händerna genom sitt hår, tittar i tak och golv, och emellanåt spelat frånvarande dunkar handen i luften som om den hade gjort dem någon oförrätt. ”Att bli ett med musiken” har jag hört det kallas, men jag finner för troligare att det hela bara är ett spel. Man blir inte ett med sådan musik i min inskränkta sinnesvärld, man spelar med och låtsas att man njuter av det istället. Den illusionen, om inte annat, tror jag åtminstone att jag lyckades uppnå. Jag kanske till och med övertygade henne om att jag trivdes på dansgolvet och njöt av det hela, och att jag inte alls hellre hade suttit på en veranda med rött vin i glasen och hennes röst i öronen – eller, än värre, att vi hade varit i ett tomt rum med inget annat ljud än hennes kvid av vällust.

Jag sade det förr och jag säger det igen, jag är bara människa av kött och blod. Hade jag velat försköna mig själv eller kvällen hade jag skrivit dålig, gråtmild poesi istället.

Vi stod så länge, hon i ett väl invant element och jag i en situation där jag mycket väl kan ha sett ut som den malplacerade fåne jag var. Halvmörkret i lokalen och de övriga besökarnas fascination för varandra skulle dock sannolikt ha räddat mig från förödmjukelse om granskning skulle ha kommit, och det var i denna tröst jag fann modet att fortsätta.

För en halv sekund var högtalarna tysta medan diskjockeyn bytte låt och när basen åter dunkade noterade jag med stigande panik att jag nyss hade kysst henne. Eller nå, snarare hade jag snabbt böjt mig fram och mina läppar hade vidrört hennes men detta hindrade mig inte från att överväga en flykt med skrik i lungorna och vilt viftande armar.

Hon såg bara paff ut och dansade därefter skrattande vidare. När jag inte rörde mig knuffade hon till mig med en höftrörelse och ett pillemariskt leende som fick mitt blod att rusa med dubbel hastighet. Jag började dansa igen, nu utan någon tveksamhet och med ett leende som efterhand blev allt bredare. Vad kan man säga: jag anade morgonluft.

*

Känslan av väckelse höll i sig och var fortfarande högst närvarande två timmar senare, när man i fjärran kunde ana klubbkvällens oundvikliga slut. Jag var kungen av världen och hade tämjt en praktfull kvinna med min charm och min våghalsighet och visste att endast ett steg nu återstod innan hon skulle vara min på riktigt.

Man må göra mycket på ett dansgolv, men det ska till en hel del för att koncentrerat låta handen glida igenom en främmande människas tjocka, glänsande hår, och det var precis det jag nu ville göra. Dansgolvet var för litet för mina ambitioner, och jag ville få de där glittrande ögonen att brinna.

Jag böjde mig fram, lade demonstrativt en lätt hand på hennes ena axel för att synbarligen dra hennes öra lite närmre min mun så att hon skulle uppfatta min fråga:

”Vart går du efter det här?”

Det är i de flesta sammanhang en väldigt rimlig frågeställning. Måhända den andra ska ta sig ett nattmål innan hemgång, i vilket fall det är praktiskt att slå följe för att behaga tarm och mage. Eller kanske den tillfrågade har en lång promenad hem igenom mörka kvarter, i vilket fall det inte vore annat än propert att följa henne åtminstone en bit av vägen. Kanske frågan ställs i syfte att finna ett lämpligt ställe att låta festen och kvällens rus leva vidare som i efterbrännkammare. Sannerligen skulle frågan kunna ställas med många andra implikationer, och ändå är det en som så uppenbart är den rätta när den ställs i detta sammanhang. Man frågar inte vad flickan framför en ska göra senare, man frågar henne om hon kan tänka sig att följa med hem till dig för att därefter gärna krama dig och låta sina läppar mjukt smeka dina, under vilket ni båda långsamt sjunker ner på knä för att bereda väg för något mycket större än famntag och kyssar.

Hon hör frågan, men det är oklart om hon hinner reagera innan jag skjuts i sank. Hennes blick flackar kort till och stabiliseras strax till vänster om mitt ena öra. Hon ler och visar hela övre tandraden, ett leende som är drastiskt annorlunda det tyst, lovande smil jag sett henne bära tidigare under kvällen. Hon lägger sin ena hand på min arm som för att få min uppmärksamhet och ber mig ursäkta henne, fortfarande leende. Hennes ton antyder att hon strax ska vara tillbaka men i kölvattnet av hennes avfärd återupplever jag Manfred von Richthofens sista flygtur och Attilas soldaters reträtt ifrån Rom. Sannolikt tänker jag samma sak som de gjorde en gång i tiden: vad hände? Vad i helvete hände just? Det här gick ju så bra.

Jag vänder mig om, jag dansar inte längre. För det första är jag fortfarande förvirrad över hennes raska avfärd och för det andra gillar jag inte ens att dansa. Jag ser henne i vimlet: hon kramar någon, han lyfter henne lite så att hennes ena fot lämnar golvet.

Jag ryser och går åt sidan. Väl där tittar jag emot henne och denne kanalje, denna fredagsmarodör och törn i mitt helgfirandes sida.

De har träffat varandra tidigare, det syns på sättet de pratar. Hon har redan glömt att hon dansade med mig och studsar nu ut på dansgolvet med sin nyfunne kavaljer i släptåg. Jag mår som ett glas drucket vatten och gör det enda jag instinktivt kan göra: jag går mot baren. I ögonvrån ser jag en av mina vänner i dansgolvets utkant där han är hårt invirad i en inte alldeles för attraktiv och inte på något plan nykter kvinnas famntag. Deras tungor tycks vara på upptäcktsresor i varandras nedre ansiktshalvor och jag inser att han inte kommer höras av på resten av kvällen. Vid den större bardisken sitter min andra vän med ett glas i handen och dyster uppsyn – jag känner mig fysiskt illamående vid tanken på att slå mig ner med honom. Istället går jag upp på övre paviljongen till den mindre bardisken, längre bort från den imbecilla dansmusiken och slår mig ner. Jag beställer en gin och tonic och ryter nästan efter bartendern att den ska vara stark.

Vad fan hände?

*

Jag har inte suttit där länge innan jag märker att någon iakttar mig. Till vänster om mig sitter en man som ser ut att vara i min egen ålder, även om hans klädstil gör det svårt att avgöra.

”Det var ingen dålig insats du gjorde där, grabben,” säger han. Han har hatt och en beige rock över vit skjorta med svart slips och ser ut att ha hamnat i helt fel årtionde.

”Jag är inte mycket mer grabb än dig.” säger jag i ett försök att låta nonchalant, även om det nog snarare får mig att låta gnällig. Han ler snett och reser sitt glas – ljus bärnsten, sannolikt scotch – emot mig. Det hela ser alldeles för inövat ut för att verka naturligt.

”Du ska inte skämmas – du satsade och missade, men du försökte och det är mer än de flesta gör på en livstid.” Han drack kort av sin whisky.

Jag kände i det ögonblicket ett glödgat hat gentemot alla som på fyllan får för sig att spela världsvant visa och väderbitna. ”Och vem fan är du?” frågade jag med resignation i rösten och sjönk ihop lite på stolen. Jag anade det värsta.

”Jag?” Han lät blicken sjunka till bardisken som om frågan överraskat honom, eller anklagat honom för ett brott han trott sig ha kommit undan med. ”Jag är ingen speciell…”

”Tänk, jag kunde nästan gissa det,” spottade jag.

”…överhuvudtaget. Jag är en man som du, jag må även vara ensam som du, men jag vet att ingen lunch är gratis. Jag hade kunnat gräva ner mig i min ensamhet – det vill jag inte, jag blir uttråkad. Jag hade kunnat göra som du och pröva min lycka på köttmarknaden – det vill jag inte heller göra. Mina resurser sitter inte i mina ben och jag gillar mina kvinnor på ett mer raffinerat sätt än dimögda och hoppande.”

”Säg, får du ofta napp?” Jag började undra vem den pompöse snubben i hatt var och jag var övertygad om att han på det ena eller det andra sättet hånade mig. Han gav mig en kort blick och åter det där sneda, märkligt konstruerade leendet.

”Sådana som du och jag behöver aldrig expediera en kö. Jag var som du för ett litet tag sedan, men det var då och nu är nu. Jag kan spela ett spel jag inte förstår och förlora helg efter helg, eller så kan jag låta bli och spara insatsen. Så därför sitter jag här, och så småningom är det inte en kille som du utan en blondin med konstgjorda lockar som sitter bredvid mig.” Han höjer åter sitt glas. ”Det är då min tid är kommen, och till dess så väntar jag. Du kan kalla det tråkigt om du vill, men det var en gång när män var män och inte nedlät sig till sådant här – de gick det bra för ändå.”

Plötsligt gick det upp för mig. Dåren hade sett Casablanca och insett någonting om livet, om inte om Humphrey Bogarts klädstil och mytomspunna, manliga charm. Jag ursäktade mig och reste mig för att gå.

*

Jag såg dem igen på vägen ut. Hon skrattade och hennes hår stod som en aura omkring henne. Han, några centimeter längre än henne och med svart, kort hår, förde i dansen.

Hon följde likt en hund i koppel på promenad, det var tydligt att han visste hur man bjöd på en god svängom. Han hade ena ögat lätt ihopknipet och ett distraherat leende spelade på hans läppar, som om han spelade ett delikat instrument som krävde den främsta koncentration och skicklighet för att spela – koncentration och skicklighet som han för övrigt sedan länge uppnått med ihärdig träning – men som i gengäld gav ifrån det ljuvaste av ljud.

Det gjorde inte ens ont längre. Faktum är att jag inte kände mycket överhuvudtaget.

*

Många veckor senare var jag tillbaka där en lugnare kväll än den förra. Jag gick inte i närheten av dansgolvet och hade inte gjort så på länge utan höll mig istället i bekanta habitat. Någon gång runt kvällens mitt, när jag var på väg från bardisken till vårt bord med tre stora ölglas balanserade i mina händer, gick hon plötsligt förbi mig.

Doften var densamma som förra gången, håret också. Blicken var mindre livlig, hon såg ut som om hon letade efter någon. Jag kände mig illa till mods när jag kom till bordet och kunde inte låta bli att titta efter henne.

Hon stod vid bardisken. Någon meter bort satt en man jag kände igen som Bogart-kopian från den där kvällen – han satt utan hatt och rock och tittade moloket ner i sitt glas. Vissa är inte menade att vara stoiska, tänkte jag, och lät blicken glida tillbaka till henne. En svarthårig karl i min längd kysste henne i nacken och hon vände sig om med ett förtjust tjut.

När jag såg hans ansikte log han på samma sätt som förra gången – ytterligare en musiksession väntade för honom.

Jag insåg vemodigt att jag aldrig hade en chans, men tröstade mig med att timmarna av hopp var en sällsynt konfekt som få bjudit mig. Oavsett vad jag kände gällande den svarthåriges stöld av “min” dam kunde jag inte låta bli att vara tacksam över att ha fått i alla fall dessa moment av falska förhoppningar och att ha fått smaka den sötma segrarna dricker var helg.

Jag tittade emot Bogart igen. Han såg mig och kände igen mig. I tystnas tittade vi på varandras ensamhet, vagt medvetna om parningsdansen vid andra änden av disken. Sedan reste vi i tystnad våra glas emot varandra och efter den kvällen såg jag varken honom, den svarthårige eller min hjärter dam igen, då jag i resten av mitt liv gjorde en poäng av att aldrig återvända till hjärtesorgskrogen Rubicon, i vilken jag hade satsat pengar jag inte hade och i slutändan inte vunnit annat än ytterligare längtan efter den andra, avlägsna flodbanken.

L.L.

A trail of tears

Where do teardrops go when they've been cried?
Can you follow their descent -
See the passion that has died
And tell me where it went?

Did tears of hurt and lies
Help put out the flame?
Did we stop to play it nice
And start to place the blame?

Can you find the seed of doubt
And the tears that helped it grow?
Was there a way to work it out
That would've stopped the teardrops' flow?

What if you could look inside a tear
And see the story of why it's cried -
Would you dare to see what's there
Even if you see yourself inside?

Can we find absolution
For the many lies that have been lied?
Could there even be a solution
Once so many tears' been cried?

Is it possible to stop our fears
From being the laws that we abide?
If you could follow a trail of tears
Would you learn to stop the teardrops before they're even cried?

Jag gav dig mitt leende
Du tog min själ
Och naivt oseende
Jag kysste förnuftet farväl

Ett sjukt resonemang

Asacol, Asacol
Skölj ner med Lepethon
Det hade var't dyrt
Utan högkostnadsskydd!
Jag är en vandrande dosett

Imurel, Imurel
Bottna med cortison
Det är sjukt, det här
Men snart är sommaren här!
Och då kommer allergin...

---

Det är svårt att känna sig frisk när man knaprar piller som om de vore Pim-Pim.

hyperboliskt negativ

krafter som överskuggar varandra
får dig att tvivla och vackla
motstånd som stryker dig mothårs
får gråten att växa i halsen
andras framgång blir en måttstock
som fördubblar fallet till botten
varje dag är en förlängning
på ett misslyckat liv
som vill ta sitt liv

temporära positiva luckor i det gråa
gör inget för förändring
någons stöd är inget stöd, du är död
barnet där inne förtvivlar
i vuxenvärldens verklighet
nektarn har förlorat sin sötma
och kejsaren är fullt påklädd om än
utan tronsal, förstånd och pank
som du, arbetslös, ensam och pank

Jehovah's answering machine

Jag hittade en liten grej som jag påbörjade i våras men som sedan, likt det mesta av min lyrik, föll i glömska och gömdes i en mörk hörna i "Mina Dokument". Jag putsade upp den lite och skrev resten i några ögonblick av ren inspiration och har numera ingen anledning att låta den ligga längre.

Den må sakna både skärpa och stil, men hur mycket jag än avgudar rimflätningen som exempelvis Alex bemästrar så väl så tycks jag inte komma någon vart med den. Njut eller få huvudvärk, bara ni läser.

Och hur mycket jag än hatar att säga det: om ni finner rytmen svår att följa, läs det som om det vore rap. Nu beordrar min hjärnas musikcentra mig att gå och skära av ett finger som straff för att jag överhuvudtaget skriver saker som kan associeras till den scenen.

Jehovah's answering machine

Hiya there Iahve, got a minute to spare?
Pickupickupickup! Okay, I guess you're not there.
But hell, it's been a while and I've got a lot to share.
When was last time, think you can remember?
There was snow outside and it was a night in December,
I think I denounced you in a manner quite un-tender.
No wait, there was another time after!
I think it was in church a few years later,
I think we said goodbye and parted.
I think I might have said a few words in anger,
and I guess you sort of retaliated.

But since then I've grown, I'm taller and I'm heavier.
I live on my own and try to keep it all together:
the daily life and the search for love;
money for the bills and food for the stove;
hold the apathy at bay and be a chevalier;
walk with a straight back and ignore any fear.
But still, I've come to think, and that has to be good --
how'd anything look if we didn't re-evaluate were we stood?
I don't regret much, and most things I'd redo, yes I would
but that don't mean I don't wonder how it all would have been
had I chosen this instead of that or done as well as I could:
or kissed her when I loved her, or thought more of things I've seen.
I think about you too man, what you're doing now and what's up.
I really only feel like chatting, come on, pick up!

To be honest with you, and I do prefer to be,
everything ain't all that good, I've got brain ghosts you see.
It's days and it's nights and it's weeks of confusion,
walking in a trance as if on the road to execution.
It's sleepless nights when I feel uncalled for and useless
and gloomy mornings when the world smells like ratpiss,
it's those fucking summer evenings when I freeze despite the heat
'cause I miss a loved one's touch and feel I've lost the beat--
It's when I stand by the sea and feel like boarding a boat
and leave without telling and go wherever it might float
and maybe in a decade's time send a postcard home,
saying "Sorry for leaving you" to the friends I postponed
and see if they answer, if they still remember him,
him that disappeared and restarted on a whim.
Damnit man, day tax is expensive and 'tis making me poor--
pick up the bloody phone, you're making this a chore.

I know without you saying, I'm a miserable bitching sod.
But that's yet another problem, so me knowing ain't that odd.
I hate my complaining and despise my depressions
but what on Earth can I do, I'm not one for shrink sessions.
But maybe it's just a natural course of life:
thinking, brooding and finding a wife,
then let her listen as you grow older and older
and your desillusion runs deeper and you worldview turns bitter.
But I don't want to end that way, I'd want to spare her:
I need to talk man, pick up the receiver.

I've plenty of friends and I love them dearly,
I've got people I trust that'll listen if I ask them.
But I'm not without insight, I'm quite bloody wary:
nobody likes a whiner if he does his trade too often.
So I'll spare them from my broodings
and my ponderings and moodswings
and let them enjoy my company
without risking yet another elegy!
I'd just need another outlet, somewhere to get it all out.
I know I'm asking much, but'd you mind if I give you a shout?
You don't need to stick around, you've got nothing to prove.
All I'd need is a prod, or be turned the right way and given a shove.
I'm sorry for taking so long to get in touch
but let's not be sullen, I've excused that part enough.
So I see you're not around, but could you give me a call?
That is, if you've got the time, if you feel like it at all.

So I might see you around, we'll see how it goes.
Take good care of yourself Iahve, and good luck with your shows.
Maybe you'll call and some things might make sense,
or you might not and it's still OK, you've got your own dance to dance.

So don't feel any pressure, 'tis just a little plea
from yet another lost soul in life's wide-ranging, stormy sea.

Vad är skönhet om inte ett leende
Vad är skönhet om inte ögon - drömskt oseende

Vad är kärlek om inte en blick som förstår
Vad är kärlek om inte en torkad tår

Vad är storhet om inte att ge
Vad är storhet om inte att få saker att ske

Vad är lycka om inte ett skeende
Vad är lycka om inte ett leende

Hopes and dreams
May burst at the seams
But though you can never tear them
If you never wear them
It would surely be the cause of much distress
Never bothering to dress
Put on a coat of optimism and leave
With your heart pinned on your sleeve
Ready to waltz to its beat
With the people that you meet
Until you either crash and burn
Or life takes an uphill turn

Happy poem

Hur känner du dig
när du vaknar på morgonen
och bara vet
att idag,
kommer vara en jävligt nice dag?

Eller
när du träffar en kär vän,
som du inte sett på länge,
och ni delar skratt
och minnen?

Hur känner du dig
när du äter
en riktigt
god
chokladkaka?

Eller när du bara ligger ner på marken
och känner solen som värmer
naturen som lever
och du har all tid i världen
för att bara njuta
av stunden?

Varför vara ledsen när man kan vara glad?

Blupp.

When I find out about reality
my heart sinks a thousand feet
and I blame myself for my naivety
I kiss my cigarette hello
and on the smoke I drift
to a world up in the clouds
the only world where I can dance
and fight the urge to repair reality
with wisps of smoke and cloud